Pojke eller flicka? Ännu ett skäl att fira!

Därför hålls det gender reveal-fester i jämställdhetens Sverige

Av: Kristina Lindh

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Gender reveal” – ännu en högtid där vi firar ett nytt liv.
Foto: iStockphoto
”Gender reveal” – ännu en högtid där vi firar ett nytt liv.

Det måste inte vara dyrt. Den 28 februari kunde Michaela Mörrby Sejboldts 24 000 följare på Instagram se hur hon och sambon Thomas Roth spetsar en svart ballong hemma i vardagsrummet i Uppsala. I bakgrunden står tv:n på. En unge i pyjamas tultar förbi. Ballongen sprängs och blå konfetti sprutar över soffdynorna. ”Å, en pojke!”, ropar Michaela Mörrby Sejboldt och kastar sig i sambons famn.

Det är allt. 79 kronor kostar ballongen hos Partykungen.

Ändå är det knappast måttfullhet som förknippas med ”gender reveal”, festen där man inför släkt och vänner avslöjar det kommande barnets kön.

Tvärtom når fenomenet nya nivåer. Vad ska vi kalla den senaste? Kanske ”stötande excess”? Eller som TV4 rubricerade det i ett inslag nyligen: ”Gender reveal-festerna som spårat ur”.

Det handlar dels om utvecklingen mot allt mer påkostade könsavslöjanden. Som när de syriska Youtube-stjärnorna Anas och Asala Marwahs för någon månad sedan lät lysa upp världens högsta byggnad, Burj Khalifa i Dubai, i blått till en kostnad av 100 000 dollar.

Dels handlar det om trenden att avslöja barnets kön med hjälp av riskfylld pyroteknik. I början av september bröt en stor skogsbrand ut i redan hårt drabbade Kalifornien, orsakad av ett gender reveal-party i Yucaipa.

Även om festerna här hemma håller lägre och mer brandsäker profil kan man konstatera att ännu en livsritual rullar in. Orsakerna är flera. Rent generellt befinner vi oss i en tid då ritualer är under framväxt och förskjutning. Högtidsimporten från USA har pågått länge. Nya postsekulära traditioner tar form.

Foto: TT
En ”gender reveal”-bomb satte eld på 47 000 tunnland i Arizona 2017. En liknande ”bomb” startade i år också en skogsbrand i Kalifornien.

Ett ökat fokus på livets början märks. Medan allt färre anser sig ha tid att delta vid begravningar, välkomnas seder som uppmärksammar att en människa är på väg eller redan här. De privata namngivningsceremonierna blir ett allt vanligare alternativ till kyrkans dop och fenomen som baby shower – då den blivande mammans vänner samlas för att överösa henne med bebisprylar och goda råd – växer.

Digitaliseringen och dess ideal om transparens ger graviditet och förlossning nya scener. Influencern Margaux Dietz satte ny standard när hon för några år sedan la ut sin förlossning på Youtube.

Den medicinska utvecklingen påverkar också, och gifter sig med behovet av kontroll och förutsebarhet. Så har bland annat rädslan för smärta fått de planerade kejsarsnitten att öka. Könsbestämmande ultraljud har blivit vanligare de senaste tio åren och via nätet kan den som önskar enkelt köpa ett eget test som ger besked via urinprov.

Sett till den långa listan ovan ter sig gender reveal-trenden självklar.

Ändå väcker den en övergripande fråga: Hur kan en samtid präglad av omförhandling kring könets gränser och definitioner vara så fixerad vid om fostret i magen är en pojke eller flicka? Könet – hur kan det vara så viktigt att få veta det?

Samma år gjorde ordet ”hen” entré i Nationalencyklopedin

Är det någon som minns Pop? Det var så barnet kallades i tidningarna, det som föräldrarna Nora och Jones (även det fingerade namn) vägrade avslöja könet på. Paret, som intervjuades i Svenska Dagbladet 2009, fick stor uppmärksamhet för sitt beslut att inte berätta för omgivningen om deras då 2,5 år gamla barn var en pojke eller flicka.

Det hindrade inte att parets uppfattning om att man inte ska ”släppa ut sitt barn i världen med en lapp i pannan där det står rosa eller blå”, sågs som en tidsspegel. Samma år gjorde ordet ”hen” entré i Nationalencyklopedin. Berättelsen om Pop sammanföll också med Pridefestivalens folkliga genombrott – även om Kristdemokraternas Göran Hägglund vägrade delta.

I dag, drygt tio år senare, klassar språkforskarna hen-pronomet som etablerat. För KD:s partiledare är det numera självklart att gå i Prideparaden. Och de strider och landvinningar som då gällde homosexualitet gäller i dag bi-, trans- och queerpersoner.

Vill man analysera gender reveal-fenomenet kan det vara lämpligt att påminna hur trender alltid föder motrörelser. Lika självklar som den genusmedvetna förskolepedagogiken är, lika stark är den kommersiella normen som gör att det råder vattentäta skott mellan klädkedjornas pojk- och flickavdelningar.

Progressiviteten kring frågor om genus samsas med en nykonservatism i synen på könsroller som märks i allt från den omtalade, sedermera nedlagda, podden DellaQ och debatten om ”huskvinnor” häromåret, till den framväxande högerpopulismens reaktionära kvinnosyn.

Även de som brinner för jämställdhet vill ha ett svar på frågan Pojke eller flicka?

Samtidigt kan man inte förklara gender reveal-festerna genom att dra polariseringskortet. Tvärtom är den nya seden kring könsavslöjanden helt fri från den sortens ideologiska statement som vidhäftar så många andra gester i en moraliskt laddad tid som vår.

Kort sagt: Även de som brinner för jämställdhet vill ha ett svar på frågan ”Pojke eller flicka?”.

Fostret i magen, människa i vardande. En del av mammans kropp. Ändå en främling. Det är ur det perspektivet man bäst förstår den till synes banalt utformade ritualen med en ballong som sprutar konfetti.

Att avslöja barnets kön handlar inte främst om att få veta.

Det handlar om att få komma nära.

Livet som växer är okänt. Utseende, personlighet – inget vet vi. Inget finns att skapa en bild av. Men bilder behövs för att kunna fantisera, drömma och längta. För att fatta vad som händer.

I brist på annan kunskap tar vi den som finns att få, det vill säga barnets kön. Genom den skapas en relation. De blivande föräldrarna påbörjar resan mot sitt barn, och resan mot vad de själva ska bli – en mamma och en pappa.

Eller två mammor och två pappor. För visst vet vi att könsnormerna allt oftare bryts och att en del barn föds utan tydligt kön. Liksom att könet, trots alla jämställdhetsvinster, fortfarande är danande för våra möjligheter och för hur vi blir bemötta.

Det är den skärningspunkten gender reveal-festen liksom höjer sig över. Eller lägger sig vid sidan om.

I den mån fenomenet alls är en temperaturmätare på jämställdheten är det paradoxalt nog i det faktum att färgen på konfettin i grunden inte spelar någon roll. I länder där flickor är oönskade och där flickfoster till och med aborteras, är offentliga könsavslöjandefester givetvis otänkbara.

Bara i sammanhang där pojkar och flickor är lika välkomna kan man ställa till med kalas utan att innehållet i ballongen – eller kuvertet från barnmorskan – är känt.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.