ÅSIKT

Redo för undergången

Petter Lindgren läser handboken för ”preppare” – och känner doften av progg och gröna vågen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Thinkstock
Preppare har sitt eget språk. När katastrofen är ett faktum (SHTF = Shit hits the fan) gäller det att fly till ett preparerat gömställe långt från samhället (BOL = Bug out location).
KULTUR

Jag måste erkänna att prepping var något nytt för mig innan kulturredaktionen skickade mig Anna-Maria Stawrebergs gröngölingsbok i ämnet, ”Prepping – att hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta” (Norstedts).

Eller, jag kände väl till själva fenomenet, en hobby som går ut på att materiellt och mentalt förbereda sig på samhällets undergång, men prepping. Hur kan något ens få heta något så fult?

Helt bakom flötet i dylika grejer är jag heller inte. Jag är en hyfsad fiskare och vet sedan barnsben att en konservöppnare är prio ett när man packar för undergång.

För aldrig att jag glömmer den där farbrorn i Chock, skräckserietidningen från sjuttiotalet. När atombomberna kommer susande kryper han ner i sitt lilla skyddsrum som han proppat fullt med konserver, han har både ravioli och persikohalvor, rubbet. Men så kommer han på: ”Himmel! Jag har ju glömt!”

Så vill vi inte ha det i vår bunker.

Jag har genom åren också intresserat mig för seglaren och livsminimalisten Sven Yrvind och hans båtkonstruktioner tillkomna enligt principen att en pingisboll klarar en orkan bättre än en finlandsfärja.

Enligt Yrvind är det müsli och makrill i tomatsås som gäller för den som vill uthärda under en längre tid på en begränsad yta, vad beträffar näringstillförsel, vikt och kostnad.

När Hesa Fredrik ljuder är det alltså läge att armbåga sig in mot mitten av närmsta mataffär, för det är där dessa oförstörbara livsmedel brukar finnas, enligt Yrvind, och då ofta till nedsatt pris.

Härnäst tänker sig Yrvind, som förstås inte håller på med prepping i egentlig bemärkelse, en müslispäckad småbåtstur neråt Oceanien, ett resmål som i sammanhanget ter sig lite oroande. Har han inte hört talas om ”På stranden”, Nevil Shutes atomkrigsroman från 1958?

Foto: Göran Segeholm
Anna-Maria Stawreberg, journalist och författare.

Anna-Maria Stawreberg skulle aldrig riskera att radiakskada sig på de australiska stränderna, för hon är proffspreppare ut i fingerspetsarna.

Intresset började med en överlevnadskurs, berättar hon i bokens förord. Kort därpå rapporterade medierna att Sveriges beredskapslager var puts väck, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap rekommenderade medborgarna att skaffa sig ett lager av mat och förnödenheter för minst tre dygn.

Någonstans här uppstod också hennes idé att skriva en handbok i ämnet.

Eftersom jag är en hetsig stadsbo bläddrar jag kvickt förbi Stawrebergs tips på hur man kokar te på granbarr och liknande, och börjar med kapitlet ”Urban överlevnad”.

Vilket dessvärre visar sig likna en regianvisning till filmen ”Flykten från New York” (1981). I stort sett går det ut på att prepparen i alla händelser måste ut ur den otäcka staden, men vid rätt tidpunkt: ”Att stanna alltför länge kan medföra att människor i omgivningen blir våldsamma och desperata, att du och din familj blir försvagade och förlorar den kraft ni behöver för att förflytta er och att ni väcker uppmärksamhet när ni väl bestämmer er för att ta er ut”.

Detta enligt Fredrik Eriksson som intervjuas i boken, till vardags yrkesmilitär och föreläsare vid Försvarsmaktens överlevnadsskola.

Några överlevnadstips för lägenheten bjuds vi ändå på:

  •  Vid strömavbrott tar det exempelvis inte lång tid innan kranvattnet sinar, så därför är det smart att ha ett gäng dunkar i garderoben.

  • Vintertid kan vi hålla värmen genom att klumpa ihop oss på vardagsrumsgolvet i ett mysigt tält av filtar och annat fluff.

  • En eldstad är kanon att ha, men kanske får vi då finna oss i att elda upp våra elgitarrer i brist på vettigt bränsle.

”Flykten från New York” från 1981 visar vägen - fly staden om det värsta händer.

Flera av de prepparpersoner som Stawreberg intervjuar har skaffat sig en BOL som det heter på det förkortningsfräsiga prepparlingot, en ”Bug Out Location” eller alltså ett plejs att pysa till om SHTF, ”Shit Hits The Fan” (om allt går åt pipsvängen).

Själv har jag gärna tänkt mig den finlandssvenska litteraturvärlden som min BOL, men får förmodligen tänka om. En riktig BOL handlar inte om att tjata till sig några nätter på soffan hemma hos exempelvis poeten Peter Mickwitz, utan om att förse sig med ett ställe helt avsågat från samhällsträdet, gärna hemligt och beläget så långt norrut som möjligt.

Där lagrar prepparen ofantliga mängder käk, och ibland pytsar de också ut lite längs vägen dit. För det kan ju hända att man måste ta sig till sin BOL enligt Frostmofjällsmodellen, utifall bilvägarna blivit ofarbara eller hålls av marsianerna.

Jägarexamen verkar vara standard i svenska prepparkretsar, men Stawreberg understryker skillnaden mellan den inhemska rörelsen (som absolut borde ha en blågulrandig hamster som symbol!) och USA:s vapenkåta survivalister. Visst finns det svenska preppare som är brunhöger, menar hon, men beskriver rörelsen som lika ideologiskt heterogen som samhället i övrigt.

Enligt Stawreberg tycks det svenska preppandet också vara på tillväxt, och intresset förefaller vara jämnt fördelat mellan könen och samhällsklasserna.

”Medvetenheten har helt klart ökat”, menar bloggaren Lars Wilderäng i boken. ”Ska jag säga något om när det började tror jag att det hände något den 11 september 2001, tätt följt av finanskrisen. Sedan uppstod hipsterrörelsen som faktiskt är besläktad med preppingrörelsen.”

Karim Jebari, filosof på Institutet för framtidsstudier, anser dock att medianprepparen är en individualist med mörk samhällssyn, och att många prepparbloggar reproducerar en story där det är far i huset som grejar biffen. ”Den här föreställningen är lite av mannens sista utpost”, menar han, ”eftersom kvinnan tar allt mer plats på övriga områden”.

”Prepping - att hoppas på det bästa men förbereda dig på det värsta”.

Stawreberg tycks likväl övertygad om att rörelsen är på rätt väg beträffande jämlikheten, och själv anar jag rent av en vag doft av progg hos några av bokens medverkande. Gröna vågen känns inte avlägsen, och här finns också en gör-det-själv-mentalitet som eventuellt kan attrahera gamla punkare.

Det skulle i alla händelser bli en bra film av det, i stil med ”The road warrior” (1981) och utspelande sig i ett postapokalyptiskt Östergötland där proggarna strider mot punkarna om en konservöppnare, en bitter fajt som naturligtvis vinns av punkarna eftersom de har prepparfähiga kängor och inte mesiga sandaler.

Vad i övrigt är är den segrande sidans svettblänkande och smutsiga nyllen kring brasan, och knirket av en konservöppnare i arbete.

ARTIKELN HANDLAR OM

Norstedts

Hälsa