ÅSIKT

Rovdriften på personalen är ett gigantiskt haveri

Göran Sommardal om nyliberalt management på public service

avGöran Sommardal

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Tv-profilerna Lina Thomsgård och Daniel Sjölin är två av många som är kritiska mot hur SVT behandlar sina frilansare.

Det är förstås typiskt att det är först när kända programledare som Thomsgård och Sjölin tar till orda om anställningsformerna vid SVT:s kulturredaktion, som ämnet blir tillräckligt intressant att diskutera i den mediala offentligheten.

För alla de berörda är det ett samtalsämne som sträcker sig minst ett årtionde tillbaka i tiden, och som självfallet beskriver de allmänna villkoren för all redaktionsverksamhet på televisionen (och Sveriges Radio, med samma typ av personalpolitik).

Att mediemyndighetens munstycken ömsom pudlar, bockar och niger och försöker hitta positiva infallsvinklar på rovdriften på medarbetare, som när SVT:s HR-direktör Sabina Rasiwala skriver att det finns ”fantastiska talanger som hämmas av en fast anställning” – det är bara en del av den obligatoriska diskursen.

Så ska det låta: SVT:s anställda gör bäst i att vara så fantastiska talanger att de passar in i det fantastiska system som SVT tillhandahåller för att kunna ”verka för ett genomflöde, mångfald och variation i utbudet och produktionsformer och att vara nyskapande i både form och innehåll” (divisionschef Andreas Bedinger).


Ändå har frågan om arbetsförhållandena och de ekonomiska villkoren för de icke fast anställda på SVT (och SR) väsentligen ytterst lite med (stygga) chefer att göra. Och det spelar heller ingen roll om de ”jätteschyssta” cheferna är aldrig så ”jättemåna” om att det ska vara ”superviktigt” att inga medarbetare ska behöva uppleva det som ”jättetråkigt” att de aldrig blir fast anställda utan tvingas fortsätta med att anställningspendla mellan SVT, SR och de privata medierna.

Det gäller inte heller tillgång och efterfrågan: personalen behövs, men den ska vara gigande anställd, inte tillsvidare. Det är inte ens i första hand personalpolitik, knappast ens ekonomi i strikt mening. Vad som gäller är den politiska ekonomin: den nyliberalt avreglerade marknaden.


Så här ska en ideal NPM-ekonomi fungera, med sina upphandlingsmodeller, sina outsourcingar, avknoppningar och bemanningsbolag, fast den här gången på individnivå: kläm ut mångfalden, låt talangerna flöda igenom och hitta sedan nya variationsbärare, det vill säga nya ”fantastiska talanger”. Allt det andra är bara effekter av NPM: personalpolitik, visstidsanställningar, utlasningar, utebliven kompetensutveckling, konkurrensbefrämjande otrygghet.

Det är aldrig frågan om att systemet ska anpassas för människorna (livet, vardagstillvaron, kunskapsförkovran). Det är alltid människorna som ska anpassa sig till systemet.

Man kan dock fråga sig varför det aldrig tycks vara lika viktigt att åstadkomma ”ett genomflöde, mångfald och variation” bland cheferna på SR och SVT, som bland medarbetarna på golvet och vid löpande bandet.

Varför ska doktrinen att ”den vinst som SVT försöker uppnå genom systemet är att hitta en balans med att det finns en blandning av personer med tillsvidareanställningar och personer som inte har fasta anställningar, som kommer in under en begränsad tid och bidrar med sina perspektiv och sina berättelser” (Bedinger, igen) ytterst sällan, om någonsin, tillämpas bland de divisionschefer och direktionsmedlemmar som så ivrigt pläderar för just ett sådant system?

Man kan dock fråga sig varför det aldrig tycks vara ­lika viktigt att åstadkomma ”ett genomflöde, mångfald och variation” bland cheferna på SR och SVT

Känner de sig rentav tvingade att sitta kvar på sina trista tillsvidareanställningar och känna sig hämmade av sina trygga villkor i ren solidaritet med det allmännas bästa?


På andra sidan av systemet med den önskvärda otryggheten, flexibiliteten de kallar, hittar vi den åtrådda toppstyrningen. I stället för att de journalister och producenter och tekniker som har mest kunskap om såväl aktuella ämnesområden, programutformning som publikpreferenser har mest att säga till om, är det de av direktionen utsedda programbeställarna som ”vet bäst”. Redaktionerna blir allteftersom omdefinierade som produktionsenheter.

Det minne som för alltid har bränt sig fast i min arma hjärna är en tidnings-intervju med dåvarande programdirektören vid SVT Annie Wegelius, där hon frankt deklarerade att alla henne underställda kunde säga NEJ, men bara hon hade rätten att tacka JA till ett programförslag.


Tänk er för ett ögonblick det omvända, att alla de med det direkta ansvaret för programverksamheten hade rätten att beJAka nya idéer och kulturjournalistiska projekt, medan programdirektören endast hade rätt att säga NEJ.

Men då skulle det ju bli … vadå? … hursa? … vafan! … mer företagsdemokrati. Och det kan väl aldrig befrämja kreativitet, fantasi och kulturell mångfald?

ARTIKELN HANDLAR OM