”Homeland” – lika äkta som Tarzan

Serien är en imperialistisk fantasi om Mellanöstern medan franska ”Falsk identitet” bygger äkthet på en kolonial verklighet

Av: Somar Al Naher

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Carrie Mathison (Clarie Danes), huvudrollen i ”Homeland”, vars sista avsnitt nyligen visades i SVT.
Foto: SVT
Carrie Mathison (Clarie Danes), huvudrollen i ”Homeland”, vars sista avsnitt nyligen visades i SVT.

Sista avsnittet av den amerikanska spionthrillern ”Homeland” har nyligen sänts i SVT. Och på samma gång har den femte säsongen av den franska motsvarigheten ”Le bureau des légendes” (”Falsk identitet” på svenska) dragit i gång.

Serierna handlar om säkerhetstjänsten i respektive land, om hemliga agenter i fält som måste lösa kniviga situationer med potentiellt geopolitiska konsekvenser. Båda anstränger sig att ligga nära verkligheten och liksom i vår värld står händelser i Mellanöstern och Nordafrika oftast i centrum.

Det är det franska perspektivet kontra det amerikanska, en kolonisatörs erfarenhet kontra en modern imperialists.

Fransmännen, tillsammans med framför allt britterna var med och ritade kartan, styckade upp områden och drog knivskarpa linjer med linjal över det som i dag är Mellanöstern och Afrika.

Amerikanarna klampade in i hetluften som en elefant när de för första gången skickade trupper till Beirut 1958 för att stödja den västvänliga presidenten Chamoun under Suez-krisen. Sedan dess har USA deltagit i ett ändlöst krigande.

USA förstår krig, men har sällan ägnat särskilt stor möda åt att förstå nyanserna hos de människor som bebor krigsskådeplatserna. Kanske det kan förklara varför ”Homeland”-skaparna är så provocerande slarviga med de enklaste detaljer.

I inledningen av säsong två till exempel ska en man säga en mening på arabiska – en enda mening – men får inte till det. Han bryter och uttalet är fullkomligt obegripligt vilket blir skrattretande för alla arabisktalande tittare. Nyanserna var så oviktiga att de inte ens ansträngde sig för att casta en arabisktalande statist.

Nonchalansen fick ”Homeland” äta upp när ett gäng konstnärer anlitades för att skriva graffiti på arabiska för att skapa lite läskig ”autentisk” stämning i Beirut.

Konstnärerna såg sin chans att göra ett statement genom att klottra ”'Homeland' är rasistiskt”, ”Det är nonsens” samt: ”Serien representerar inte konstnärernas åsikter”.

I ”Falsk identitet” är inte bara platser, kläder och uttal korrekt återgivna. Det är perfektion nere på dialektal uttalsnivå

Ingen i den påkostade produktionen kontrollerade vad som verkligen stod på väggarna. Ingen brydde sig. Trots att hela serien kretsar kring Mellanöstern och dess konflikter hade de uppenbarligen inte en enda person i produktionen som hade en aning om vad de där snirkliga bokstäverna egentligen representerade. En hel kulturs människors tankar och känslor reducerade till platt rekvisita bakom CIA-agenten Carrie Mathison.

Fransmännen spelar i en helt annan liga. I ”Falsk identitet” är inte bara platser, kläder och uttal korrekt återgivna. Det är perfektion nere på dialektal uttalsnivå. Man utnyttjar dramaturgiskt det faktum att arabiskan skiljer sig stort mellan olika länder och regioner i arabvärlden vilket skapar sin egen dynamik för den tittare som kan historien och kontexten.

Foto: SVT
I franska ”Falsk identitet” finns en betydligt större omsorg om detaljerna än i ”Homeland”, skriver Somar Al Naher.

”Falsk identitet” överraskar i säsong fyra när två franska agenter från underrättelsetjänsten åker till norra Syrien för att hitta franska IS-terrorister. De stöter på en syrisk man som nynnar på låtar av sångerskan Amal al-Atrash, mer känd under artistnamnet Asmahan.

De franska agenterna förstår att hänvisningen till Asmahan är en kod, eftersom det sägs att Asmahan under andra världskriget arbetade som brittisk agent men extraknäckte som dubbelagent åt tyskarna – mannen som nynnar är beredd att sälja information för pengar.

För Carrie Mathison hade han bara framstått som en av alla andra obegripligt nynnande och rökande araber. Om hon velat ha information hade det varit enklast att dra en huva över honom och kasta in honom i en skåpbil.

Detaljnivån i ”Falsk identitet” går att spåra i det koloniala arvet. Liksom för britterna gick den franska kolonialismen och vetenskapen hand i hand. För att lägga under sig, dominera och administrera enorma landarealer räckte det inte med vapen. Det koloniala projektet krävde överlägsen kunskap om de ”underkuvade” folkens kultur, språk, landskap och inte minst naturtillgångar. Vetenskapsmän var lika självklara som soldater på erövringsresorna.

Frågan är om det spelar någon roll om tv-serier ligger nära verkligheten eller hittar på, det är ju ändå bara underhållning?

I boken ”Orientalism” från 1978 menar den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward Said att det finns en koppling mellan den politiska och militära imperialismen och hur den muslimska världen gestaltas i litteraturen och kulturen. De ”andras” kultur framställs som otidsenlig, outvecklad och därmed också ett legitimt mål för övertagande och ”civilisering”.

Men det omvända är också möjligt. Politiken och den militära erövringsapparaten påverkar i sin tur kulturen. Berättelserna som exempelvis den amerikanska krigsapparaten skapar och tar med sig hem blir också de som formar kulturen, och i det här fallet ”Homeland”.

I den franska dokumentären ”Tarzan – mannen, myten, legenden” påpekar historikern Pascal Dibie att en europé ”med sitt koloniala bagage aldrig hade kunnat skapa Tarzan”. Han menar att kunskap, skuld och skam också kan sätta ramar och hinder för vad som är möjligt att producera.

Tarzans författare, amerikanen Edgar Rice Burroughs, hade inte varit i Afrika utan byggde sina historier på skrönor och skildringar från erövrare som till exempel Henry Morton Stanleys ”In darkest Africa”. Hans version var helt igenom uppdiktad, en kittlande fantasivärld.

När man parallelltittar på serierna dyker också frågan upp: vilken version av cynisk arrogans är egentligen värst?

Fransmännen och européerna däremot, med sitt bagage av expertkunskap parat med cynisk brutalitet och exploatering av kolonierna, hade inte kunnat komma undan med en liknande naiv bild av Afrika.

Amerikanerna kunde lättare bortse från kolonisationens faktiska historia. Landet, människorna och historien reduceras till platt rekvisita där Burroughs kan måla upp en amerikansk ”naturlig” hierarkisk ordning av vit överhöghet.

”Homeland” bär samma prägel. Det är en amerikansk imperialistisk fantasi av Mellanöstern med uteslutande fientliga miljöer, människor som säger obegripliga saker och som när som helst kan spränga sig i luften.

När man parallelltittar på serierna dyker också frågan upp: vilken version av cynisk arrogans är egentligen värst? Den franska eller den amerikanska? Att inneha detaljkunskap och historiskt perspektiv men ändå utnyttja det för sin egen vinning eller att fullständigt ignorera kontexten och stövla in som en cowboy med dragna pistoler?

Man kan i alla fall konstatera att imperialismen inte hade varit möjlig om det inte varit för kolonisatören som krattat manegen.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.