Mejla

Somar Al Naher

Ett råare Sverige föder en råare hiphop

Det är kultur som alltid varit en ventil för de utanför

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ken Ring, i dag 42, medvekar i SVT:s serie ”Den svenska  hiphopens pionjärer”.
Ken Ring, i dag 42, medvekar i SVT:s serie ”Den svenska hiphopens pionjärer”.

KULTUR

En sak som blir tydlig när jag ser SVT:s dokumentärserie Den svenska hiphopens pionjärer är hur samhället har förändrats, förråats.

En av de som porträtteras är rapparen Ken Ring. Som barn levde han i perioder på gatan. För honom blev hiphopen en väg bort från utsattheten, men hade Ring varit ung idag och inte på 90-talet hade sannolikheten varit större att han hade hamnat i en våldsspiral.

Mordet på artisten Einár väcker många tankar om vad svensk hiphop kommit att bli. En del menar att unga här hämtar inspiration från amerikansk gangsterkultur. Men jag håller inte med – hiphopen har alltid varit knuten till plats och tid. När genren blev global fortsatte den att växa fast med platsen i fokus, Lund, Uppsala, Jokkmokk, Göteborg, alla har sin historia.

Dessutom har rappen alltid varit där det smärtat som mest, i våldet.

När hiphopen slog igenom i Sverige på 1990-talet var det ett annat slags våld som spred skräck. Jag växte upp på Gotland, av många förknippad med semesteridyll. Men vår ö kom att producera några av Sveriges mest ökända nazister och våldet var alltid närvarande under plugget.

Föreläsare vallfärdade i en strid ström till vår aula, raljerade över de unga män som valt fel väg, om de som satte eld på flyktingförläggningar, om de som misshandlade folk med mörkt hår.

Sen åkte de därifrån och kvar stod lärarna och vi andra handfallna inför de rakade skallarna.

Vid ett tillfälle var min musiklärare med sin 80-talsfrilla rasande. ”De vinner publiken men förlorar grabbarna”, sa han och syftade på att inga nazister omvändes av de där välmenande föreläsningarna. De gaddade snarare ihop sig.

Men ingen talade heller till oss, då visserligen försvinnande få, med annan bakgrund än majoriteten.

För vår del handlade rädslan inte bara om fysisk misshandel utomhus, utan också om det verbala hatet som hade fritt utrymme i medier och bland politiker.

När Dogge Doggelito 1994 sjöng: ”Latinos, araber, afrikaner och turkar / i massmedia alltid utpekade som skurkar” så var det något nytt. Plötsligt handlade orden på tv och radio om vår verklighet.

Som legendaren Quincy Jones III säger i SVT-dokumentären: hiphop-kulturen blev en ventil för de utstötta. De som utövade och de som tilltalades var samhällets oönskade.

Att en del av hiphopen blivit råare beror inte på att man apat efter USA utan på det råare svenska samhället. Medan många fått det bättre har hela områden fått det sämre. Man behöver inte gilla det som sägs i texterna, men det vi hör i dag är sprunget ur en svensk verklighet. Musiken är inte orsaken, den är symptomet.

När politiker pekar ut hiphopen som problemet tänker jag på min gamla musiklärare: ”De vinner publiken men inte grabbarna”.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Av: 

Somar Al Naher

Publisert:

LÄS VIDARE

”Jag var en outsider på en outsider-ö”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Hiphop

Rasism

Einár