ÅSIKT

Dela med er av tårtan så bjuder vi på kalas

Joakim Carlson om medieelitens krypskytte mot 90-talister: Vad är det ni kräver av oss?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Andres Lokko, nöjes- och kulturjournalist samt Linda Skugge, krönikör och författare.
KULTUR

Sist jag försökte mig på att förklara ungdomars villkor för en kulturskribent var jag verkligen ung själv. Typ 20-nånting. Nu är jag typ 20-nånting men snart trettio. Det är en skillnad. Men mycket är sig likt. Då var det Linda Skugge som meddelade omvärlden att kidsen numera är alldeles för optimistiska – och det efter att ha lyssnat på den sjukt framgångsrika systerduon First Aid Kits låt My silver lining.

Där, mitt i den melankoliska bolags-countryn, hade hon hittat livsglädjen som genomsyrade alla oss unga. Tänka sig! Jag var som i chock. Jag borde så klart också ha gjort en cover på Youtube och håvat in stålarna! Men även den taktiken var åt helvete, förstod man snart. Vi unga borde stå på barrikaderna och faktiskt bidra med något revolutionerande. Som på 60-talet! Men det gjorde vi alltså inte, i stället plinkade vi stålsträngat och åkte nedcabbat till vårt asstora skivbolag. Fy skäms! Och som man skämdes och hukade sig inför nästa slag, för det gick aldrig många sekunder innan man fick smaka på sleven igen. 

Skugge var långt ifrån ensam med sina högtflygande fantasier. Programledaren Jenny Strömstedt, till exempel, fick in en finfin träff i en uppskattad krönika i Expressen där hon ilsket menade att 90-talisterna förväntade sig att flyta fram genom livet som upphöjda några centimeter över marken. Vi skulle aldrig, kunde man läsa, orka med att bli riktigt begåvade längdskidåkare. Ouch …

1 av 2 | Foto: TT
Jenny Strömstedt, programledare och krönikör.

Så satt man där med hundhuvudet igen och undrade om det verkligen var sant: var det därför jag aldrig närmade mig Vasaloppet? Därför jag avslutade min högst mediokra fotbollskarriär? Är det ens viktigt? Svaret från vuxenvärlden var nedslående: Minst två gånger per dag dammade mediehusen av vinkeln om den curlade entreprenörsgenerationen med Blondinbella som oöverträffad översteprästinna.

Inramningen gick att rabbla i sömnen. Vi bloggade, startade företag och skaffade familj – tidigt. Och brydde oss ändå bara om oss själva. Jag som aldrig knäböjde vid någon bloggares altare (och som bodde i andrahand med en polare som fick sova på hyresvärdens leopardmönstrade soffa) blev alldeles nedslagen av det missvisande intresset: Tack, typ, men jag kan inte se det som ni ser.

Frustrationen var äkta, så jag skrev en text i Aftonbladets nu nedlagda stockholmsdel (ni ser mediemönstret, va?) – och när jag vaknade på min födelsedag en vacker sommardag så hade Skugge som tack för visat intresse skrivit ett svar på Expressen Kultur där hon frågade om ”tant fick ge ett råd” till den debila ungdomen. Klapp, klapp på huvudet och så vidare till nästa kulturartikel eller roman.

Kvar stod jag utan att komma loss och försökte dra fötterna upp över markytan efter de kraftiga slagen mot skallen.

Mardrömmen verkar inte heller ta slut. Vi snabbspolar till i dag. Åsa Linderborg skriver om Blondinbella som om tiden har stått still: ”Hon är Spice girls-generationens främsta representant. Nittiotalisterna som antingen blev helt utskrattade som Lilla tuttan Bimbo eller ansågs som tappade – det är nu som ’fjortisarna’ blir ett begrepp. De visade sig vara motsatsen; de är smarta, målmedvetna och tar för sig.”

Det är en enda kavalkad av Annie Lööf, bra business, bloggar och organiserad kriminalitet, allt det som gör en fungerande och alldeles verklig människa! Det är egentligen ganska så fint. 

Jaha, ja ja, tänker jag efter avklarad läsning och kryper upp ur min skyttegrav (knappt sorgsen längre över den eviga Blondinbellareferensen). Kanske, funderar jag hoppfullt, går det att läsa Linderborgs text som beröm? Absolut inte. Glädjen för en nittiotalist blir som alltid kortvarig. Några dagar senare greppar nämligen Kristofer Andersson pennan och lanserar sitt sedvanliga ”nere med kidsen”-språk som nu är så nere att det tangerar 30-talets pilsnerfilmer. Swing it, magistern, swing it, liksom.

Det är frejdigt som fan, kul hela vägen, som att tugga tobak, knega i hamnen och kvarta på arbetarsöder – men budskapet är allvarligt. 

Nu ska vi unga skribenter och kulturintresserade löpa gatlopp för att vi inte organiserar oss, för att vi inte är ”redo att slösa bort pengar, vänskap och karriär, liksom tid, i förvissning över att deras egna värderingar står över andras. En rörelse vars trupper inte jagar spons från Red bull. En rörelse som inte nickar och lyder hund, så snart en finansiär sprider lukten av guld.” 

Kvar står jag i det dammoln som aldrig får ro att lägga sig och försöker förstå vad det är man kräver av oss? Andres Lokko är förbannad för att vi inte bryr oss om dyrt streetmode, Andersson för att vi inte tar upp kampen mot Bonniers, Skugge för att vi inte startar ett nytt Broder Daniel och Strömstedt för att … ja, för att vi inte åker skidor i en ny klimatverklighet där permafrosten är på väg att tina.

Kvar har de sina monumentala, klassiska plattformar med både räckvidd och hyfsade arvoden. Så vad säger ni, gänget? Dela med er lite av tårtan så bjuder vi nittiotalister på stort kritikerkalas? Fan, om den är tillräckligt god kanske till och med vår husgud Blondinbella kan pitcha in en slant?

Joakim Carlson

Frilansskribent