Rim, ramsor och löpsedelsspråk

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Katarina Frostenson får Hanna Hallgren att vilja skriva allt hon förmår

Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953. Hon är ledamot i Svenska Akademien sedan 1992.
Foto: SANDRA QVIST
Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953. Hon är ledamot i Svenska Akademien sedan 1992.

Det finns få poeter som betytt så mycket för mig som Katarina Frostenson. Få poeter som jag läst så mycket som skrivande människa – eftersom hennes språk helt enkelt entusiasmerat mig att själv skriva. Jag minns en kväll för många år sedan då jag som ung författarelev på Nordens folkhögskola läst Frostensons I det gula: Tavlor, resor, ras (1985) och för första gången drabbades av insikten att allt var möjligt att skriva. Och jag ville vara vaken hela natten och skriva ikapp med min tanke, skriva så mycket av allt jag förmådde.

Sedan dess har det gått tjugo år och Frostenson har skrivit nästan trettio böcker, mestadels poesi men också dramer och libretton. Jag har varit en ytterst hängiven, krävande och bitvis sträng läsare. Eftersom jag alltid förväntat mig allt.

Nya samlingen Flodtid är layoutmässigt lika vacker som Frostensons två föregående diktböcker Tal och regn (2008) och Karkas (2004): nästan kvadratisk, försedd med målningar av Håkan Rehnberg och med ett vävt omslag. Det är svårt att inte tänka på dessa böcker som en trilogi eller triptyk; ord, rytmer och ljud kastas kring mellan böckerna.

Och också i Flodtid finns många av Frostensons poetiska kännetecken – musikaliteten, lekar med språkljud och sönderrivna ord, blandningar av mytiskt material, psalmer, folkvisor och ramsor. Här finns samtalen med andra författare (Herta Müller, Inger Christensen, Elfriede Jelinek med flera) och hastiga rörelser mellan städer och landskap: ”Spåren genom Wien / blåsten runt om allt som syns / linjerna, jag, trädens grenar i april [---] Åt en hasselnötsglass i natten / smaken tröstade så söt och len, / tänker nu på hasseln hasseln hasseln / Mälardalen / allt det vackra ljusa / gröna i min uppväxt”.

Vid sidan av detta klingande, ramsande, vackra finns ett annat, med tiden alltmer intensivt, drag i Frostensons poesi. Här pågår ett arbete med att skita ner språket; att vanställa det. I Karkas och Tal och regn handlade detta ofta om att stycka och sy samman nya språkkroppar som ”ängckltan”, ”vilhelmekollonsvinet” eller ”drick lindpiss och väx upp”. Även i Flodtid återfinns denna syssla. Men än mer markant är hur marknadens löpsedelsspråk förs in i poetiska berättelser från människors vardag.

Stilgreppet känns igen från poeter som Sonja Åkesson och Kristina Lugn, som också de – genom krockar mellan språkvärldar och stilnivåer – åstadkommit morbida och galghumoristiska scenarion. I dikten ”Maten man äter / Klagan” spys den plastiga rea-köp-världen upp:

”Under skylten Matglada Varor står pocketen Styckmordet på min son / Vem tog den, la den i sin korg bredvid en rot / ett mjölkpaket skvalpande intill [---] / vart tar vi vägen när det stänges hårt / mitt framför ögat (hur ser sådant ut) stängningsdags / är stängningsdags / undrar så vart orden Människohuvud hittades på grillplats tar vägen när / det kvällas / om de lägger sig bland livsmedlen / livsmedel / ordet är borta alldeles som världens skam / kanske lever det i Afrika under vacker rostig skylt av plåt

får hoppas så // det heter MAT / HÄR MAT och inget annat”

Och alla dessa förväntningar en läsare kan ha – vart tar de vägen? Precis som i flera andra av Frostensons diktböcker upplever jag att språket svänger mellan att å ena sidan låta världen kliva in i och ut ur orden, och skapa språk av regn. Att kort sagt mästerligt fylla orden med mylla, skala av dem språkdräkterna och skänka dem liv.

Å andra sidan kan diktrader mekaniskt hacka fram rim och ramsor, företa alltför plumpa särskrivningar (”ensamma – en samma”), och snarare än att blommor då av skit-ord-jord växer upp, planteras en känsla av tomhet. Ja, livlöshet, poetiskt dropp.

Jag förväntar mig som sagt allt. Mot en oändlig förväntanshorisont vill jag att poesin ska få oss att förstå det vi inte trodde vi visste. Låta oss minnas det vi trodde vi glömt. När Flodtid är som bäst gör den just det, talar om för oss att ”[k]ärleken rör dig från långt tillbaka den kommer inte tillbaka”.

Hanna Hallgren

Publicerad: