ÅSIKT

Eliten kan fälla Putin

Aleksej Sachnin om en säker seger som kan bli en rysk rysare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Allt pekar mot en säker seger för Vladimir Putin i presidentvalet nästa år. Men bakom Kremls kontrollerande fasad lurar hot från både vänstern och oligarkerna.
KULTUR

”Varför tiger ni? Men så ropa då: Leve tsar Dmitrij Ivanovitj!!” 

Men folket teg.

Denna olycksbådande del i poeten Aleksandr Pusjkins klassiska verk Boris Godunov har i Ryssland blivit bevingade ord. Folkets väldiga tystnad, som omväxlande döljer än likgiltighet, än vreden i ett ankommande uppror är en av de ”magiska formlerna” i den ryska historien.

Trots att få har tvivlat på att Vladimir Putin ska kandidera i presidentvalet i mars för att sedan styra Ryssland i ytterligare sex år, har han gång efter annan avböjt att avslöja sina planer.

Men så, den sjätte december på ett möte med arbetslaget i en bilfabrik sa Putin det alla hade väntat på. Liksom för att visa att det var en önskan från folkdjupet var det en arbetare som ställde frågan: ”Alla här i rummet står bakom er. Snälla, ge oss den gåvan och berätta vilket beslut ni tänker ta.”

Putin bekräftade att han avser att kandidera. Rysslands statstelevision kallade händelsen historisk och visade bilder på åhörarnas glädjeutbrott. Men precis som hos Pusjkin vittnar detta jubel inte om särskilt mycket.


För bara ett år sedan diskuterade man en helt annan strategi inför valet. Kreml-administrationens nya kurator i inrikespolitiska frågor, Sergej Kirienko, ansåg att makten behöver folkets verkliga förtroende, inte bara dess formella.

Genom att släppa fram alla som önskade att kandidera skulle man också väcka intresse för valet och tillåta en verklig politisk kamp. Detta skulle leda till ett högt deltagande, av vilka en absolut majoritet i slutändan skulle rösta på Putin.

Nu är det uppenbart att Kreml i stället föredrar ett mindre riskfyllt scenario, med fullständigt kontrollerade val och noggrant utvalda kandidater. Det var därför Putin drog ut på sin kandidatur tills december: valkampanjen måste vara så kort, formell och förutsägbar som möjligt.

OppositionsledarenAleksej Navalnyj.

Den ende som hade kunnat ge valkampanjen skärpa och åtminstone en illusion av oförutsägbarhet var den kände oppositionspolitikern tillika korruptionskämpen Aleksej Navalnyj. Och troligtvis hade Kreml tagit i beaktande hur en händelseutveckling med hans deltagande skulle kunna se ut.

Men Navalnyj tog över initiativet. Hans team gjorde flera stora antikorruptionsutredningar. Den viktigaste av dessa var filmen om premiärminister Medvedevs kopplingar till korruptionen, en film som sågs av mer än 30 miljoner människor. Över hela landet bildades 82 kampanjstaber, och nästan 700 000 namnunderskrifter för Navalnyjs kandidatur samlades in. Mer än 200 000 volontärer deltog i valkampanjen.

I presidentadministrationen antog man att Navalnyjs väljarbas inte skulle sträcka sig bortom storstädernas medelklass. Men han började använda socialpopulistisk retorik, talade om de låga lönerna och pensionerna, om oligarkernas vräkiga lyx, och om den allestädes närvarande korruptionen – och med detta nådde han imponerande framgång. Till och med i mindre städer djupt inne i Ryssland samlades tusentals, främst unga, människor på hans kampanjmöten. 

”Vänterpopulism” har förvandlat Navalnyj till en verkligt farlig motståndare. I ljuset av att levnadsnivån i Ryssland faller för tredje året i rad, och att den patriotiska yran som annekteringen av Krim utlöste tagit slut, bytte Kremls tjänstemän strategi. De lät meddela att Navalnyj saknar formella grunder för att ställa upp i valet.


För att upprätthålla det folkliga intresset för valet försöker presidentadministrationen göra det till en tv-show. I november meddelade tv-stjärnan Ksenija Sobtjak att hon tänker ställa upp. Hennes far var borgmästare i Sankt Petersburg på 1990-talet och Vladimir Putins omedelbara överordnade. Rysslands president har inte bara visat en djup respekt för sin forne chef, han har också bibehållit personliga relationer med familjen. Han är nämligen Ksenijas gudfar.

Foto: AP
Tv-stjärnan Ksenija Sobtjak har blivit en symbol för den ryska eliten.

Ksenija själv, som kallats för Rysslands svar på Paris Hilton, har blivit en symbol för den nya ryska eliten. Hon har varit programledare för populära ungdomsshower på tv, låtit sig fotograferas för modemagasin och höll sig med en demonstrativt lyxig livsföring. Sobtjak har mycket liberala åsikter, och har aldrig hållit inne med vad hon tycker. Vid ett tillfälle skrev hon att det ryska folket består av ”genetiskt avskum” eftersom den bättre delen av ”genpoolen” som utgjordes av adeln, borgerskapet, och eliten i största allmänhet, utplånades av kommunisterna.

Men 2011 deltog Ksenija i proteströrelsen mot regimen. På demonstrationerna höll hon tal och uppmanade till att ”inte störta makten, utan påverka den”, för att därefter kritisera sin gudfars regim och uppmana till liberala reformer.

Sobtjak har aldrig dolt att hon diskuterade med Putin innan hon beslutade att kandidera. För Kreml är hennes kandidatur logisk. För det första ger det valkampanjen ett drag av skandal, vilket kan locka extra uppmärksamhet och höja deltagandet utan att man riskerar att förlora kontrollen över resultatet.

För det andra kommer många gå till val-urnorna bara för att rösta mot Sobtjak, och när de ser vallistor med okända kandidater som inte säger dem någonting kommer de kryssa för det enda kända namnet, Vladimir Putin.

För det tredje möjliggör Sobtjaks kandidatur att den koalition som Aleksej Navalnyj kämpat för att bygga upp kan splittras. Kärnan av liberala oppositionella finner i Ksenija Sobtjak en duglig ersättare för Navalnyj, men de som lockades av hans färgstarka vänsterpopulism kommer inte att betrakta henne som sin representant.


Det är i dag uppenbart att Putin kommer att segra. Men trots det finns det dolda fällor.

Det verkar som att Aleksej Navalnyj valt en utmärkt strategi. Han har formulerat ett program som förvisso är abstrakt och ytligt men ändå lockande för miljoner ryssar som tröttnat på fattigdomen. Men Navalnyj riktar sig även till den ryska eliten. Hittills har Putin representerat deras intressen, men med tiden har det uppstått sprickor i idyllen.

Särskilt plågsam har konflikten med väst varit. För Rysslands oligarker, borgerlighet och toppskiktsbyråkrater har väst alltid varit en trygg hamn dit man flyttat vinsterna från försäljningen av ryska råvaror, det är där barnen har gått i skolan, det är där man har köpt upp dyra fastigheter, yachter och fotbollsklubbar. Men det nya kalla kriget har gjort denna hamn farlig.

Tillgången till krediter i väst har reducerats kraftigt. Västs sanktioner har slagit hårt mot många storföretag. Slutligen har oligarker som står Kreml nära inte kunnat känna sig säkra utanför Rysslands gränser.

Exempelvis blev i november oligarken Suleiman Kerimov gripen i Frankrike och anklagad för skatteflykt. Putins pressekreterare Dmitrij Peskov sa att man i Moskva är övertygad om att Washington på detta sätt försöker bygga en mäktig affärsverksamhet riktad mot Putin. Än så länge har inga synliga tecken på brusten lojalitet setts hos oligarkerna, men hotet växer.

Å andra sidan har näringsgrenarna inom den inre marknaden allt mer högljutt krävt att den neoliberala finanspolitiken upphör och att man ska skapa billig kredit inrikes liksom ett statligt stimulanspaket för konsumtionsefterfrågan.

Förespråkarna för detta keynesianska program försöker vinna gunst hos Putin och hans ”patriotiska kurs”. Samtidigt kan detta program förvandlas till en plattform för oppositionspolitik med stöd från en del av eliten.

Det är på dessa växande motsättningar i den härskande klassen som Navalnyj försöker spela när han föreslår sitt måttfullt keynesianska program och förlikningen med väst. Men ännu har ingen av de inflytelserika oligarkerna beslutat sig för att direkt stödja oppositionspolitikern. Och utan ett sådant stöd från delar av eliten kan Navalnyj inte räkna med någon framgång vid en direkt konfrontation med regimens polisapparat.


Den närmaste framtiden kan dock bjuda på överraskningar. Den viktigaste frågan är inte vem som kommer beträda presidentposten, utan vem som utses till premiärminister, och vilken ekonomisk kurs den nya regeringen kommer att ta.

Oavsett resultat kommer det bli smärtsamt för en del av de rivaliserande oligark- och byråkratgrupperingarna. Om de för tillfället föredrar att demonstrera sin fullständiga lojalitet till Putin, och uppnår sina mål med hjälp av lobbyverksamhet, kan de om de förlorar slaget om premiärministerposten, gå i omedelbar opposition. Det kan med andra ord hända att den splittring i den härskande klassen Navalnyj satsar på uppkommer direkt efter valet, i stället för innan det.

Faran i ett sådant händelseförlopp ligger i att den verkliga makten alltmer övergår till byråkratin, militären och polisen. För inte alls länge sedan såg vi vad en sådan situation ledde till i den ryskstödda självutnämnda folkrepubliken Luhansk, där lokal militär utan att spilla blod genomförde en kupp och bytte ut presidenten, som fram till dess hade varit Moskvas skyddsling. Om det saknas en demokratisk politik så vallar hovet kungen. Och folket?

Folket tiger.


Översättning: Jakob Sandberg

ARTIKELN HANDLAR OM