ÅSIKT

Det går inte att fly från Gaza

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Catrin Ormestad om människorna, bombangreppen – och tron på fred

Foto: Foto: KHALIL HAMRA/AP
Människorna i flyktinglägret Yibneh sökte skydd i UNRWA-skolan. Fyrtio personer dödades när en israelisk granat slog ned intill.

Gaza är inte vad du tror. Gaza är inte barnen som dras fram ur de bombade husen, de svartklädda kvinnorna som skriker ut sin sorg, de maskerade männen som utlovar hämnd. Gaza är inte Hamas; inte heller en synonym för blod, hat, sorg och hopplöshet. Mellanösterns Ground Zero. Gaza är inte en matta av sand och betong, så som det ter sig från stridspilotens cockpit.

Gaza är mamman i Beit Hanoun som under ett kort avbrott i bombningarna skickade ut sina två flickor i åldrarna fem och tolv på ett kort ärende; en chans för dem att få lite luft sedan de suttit instängda i huset i fem dagar. Men flickorna var rädda för att gå ut ensamma, så deras tioårige bror följde med. Hans hjärta slog fortfarande när han kom till sjukhuset; de båda flickorna dog omedelbart när missilen slog ned.

Gaza är människorna i flyktinglägret Yibneh som fick se israeliska flygblad komma singlande ned från himlen. Evakuera era hem, vi kommer snart att bomba, löd budskapet. Men flygbladen sa inte vart de skulle ta vägen. I norr pågår striderna, i väster finns havet, i öster Israel och i söder den stängda gränsen mot Egypten. Detta är något så ovanligt som ett krig utan flyktingkonvojer, eftersom det inte finns någonstans att fly. Det finns inga säkra platser i Gaza. Det fick människorna som sökt skydd i UNRWA-skolan erfara, när en israelisk granat slog ned intill och dödade fyrtio.

Gaza är kvinnorna som lagar mat på öppna eldar eftersom de varken har el eller hushållsgas, och barnen som inte kan släppa taget om deras klänningar, av rädsla för att bli lämnade ensamma. Gaza är de två pojkarna som gick upp på taket och gjorde upp en eld för att hjälpa sin mamma att värma vatten, och som dödades av splitter från en missil. Hittills har 219 barn dödats.

Gaza är madrasserna som släpas bort från fönstren, och de stora familjerna som tränger ihop sig för att försöka hålla värmen under de kalla vinternätterna. Fönstren lämnas öppna, trots kylan, eftersom det är större risk för att vibrationerna från explosionerna ska få glaset att krossas om de är stängda.

I flyktinglägret Jabaliya finns en man som oroar sig för sin hustru som är i de sista dagarna av sin graviditet; han vet inte om Gazas överbelastade sjukhus ska kunna ta emot henne. Och där finns en familj som försöker låtsas som om det inte alls är krig inför tvååringen Muhammed. När explosionerna får honom att gråta säger de att det bara är folk som leker ute på gatan.

”Vi kan inte säga att det är judarna som bombar vårt kvarter. Det är han alldeles för liten för att höra”, förklarade hans morbror på en knastrande mobiltelefon. Han talade snabbt för att inte göra slut på batteriet. Vem vet när strömmen kommer tillbaka?

Gaza är de tomma hyllorna i snabbköpen och familjefäder som köar i timmar för en påse pitabröd. Det är män och kvinnor som desperat försöker upprätthålla någon slags normalitet, trots att deras tillvaro långsamt och obönhörligt mals sönder. Efter snart tre års sanktioner ligger arbetslösheten på runt 50 procent och två tredjedelar av befolkningen är beroende av nödhjälp. Så gott som samtliga industrier och företag har tvingats i konkurs, eftersom Israel knappast tillåtit någon export eller import sedan ett och ett halvt år tillbaka.

Gaza är bönderna som plöjer och sår och vattnar och gallrar men som inte kan sälja sina blommor, guavafrukter och jordgubbar eftersom gränserna är stängda. Gaza är nygrävda gravar som märks ut med pinnar och betongklumpar eftersom det är omöjligt att gjuta gravstenar utan cement. Israel har inte tillåtit någon införsel av byggmaterial sedan Hamas tog över Gaza.

Gaza är Qassamraketerna som avfyras mot israeliska städer och de nu bombade tunnlarna. Gaza är motståndsviljan, uppfinningsrikedomen, tålmodigheten och den svarta humorn. Och värdigheten. Det är barnen som går till skolan, rena och prydliga i sina uniformer, trots att det inte funnits rinnande vatten på flera dagar.

Gaza är Fatah-medlemmarna som i tysthet gläds åt åsynen av stridsflygplanen och hoppas att israelerna ska avsätta Hamas. Gaza är hat och bitterhet och etthundratusen kalasjnikovs i omlopp.

Gaza är unga kvinnor som tvingas bära slöja, och som försvinner spårlöst om de bryter mot familjens heder. Och tjejer som bär tajta, paljettbeströdda jeans och låter håret svalla fritt, och Hamas egen kår av poliskvinnor. Ett segregerat samhälle ger också nya möjligheter för kvinnor.

Gaza är turkosa vågor och vita stränder. Det är hotellen som byggdes under de första åren av fredsförhandlingar i början av nittiotalet, då man förberedde sig för att ta emot turisterna som skulle komma med freden. Charter till Gaza? Gaza är universiteten som femton år senare fortfarande är fulla av unga män och kvinnor som trots allt vågar tro att de en dag ska få användning för sin utbildning och sin begåvning; att det ur askan ska byggas ett civilt samhälle i Gaza. Men det finns också de som inte längre hoppas och som söker sig till de militanta gruppernas träningsläger i stället för till universiteten.

Gaza är tron på att det trots allt, en dag, kommer att bli fred. Men det är inte det människorna talar om, när de sitter i mörkret och dricker te som värmts på öppna eldar och lyssnar till explosionerna utanför. Ett barn börjar gråta och en kvinna lyfter snabbt upp honom i knäet.

”Var inte rädd, Muhammed. Det är bara dumma människor som leker därute!”

Detta är Gaza i januari 2009.

Catrin Ormestad