ÅSIKT

Möss och människor

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Petter Lindgren har sett fyra teaterföreställningar för barn

1 av 4 | Foto: ”Drömt” på Barnen underjordiska scen.

På Pygméteatern (Vegagatan 17 i Stockholm) är foajén full av skränande förstaklassare.

För att påkalla barnens uppmärksamhet använder sig skådespelaren Mats Blom av det beprövade knepet att börja tala så tyst som möjligt: ”Hej och välkomna ?”. ”TYSTA! FÖR NU BÖRJAR DET!” gapar genast en av de närvarande lärarna. Väl inne i salongen fortsätter gapandet: ”NI KAN INTE SITTA SÅ MÅNGA DÄRUPPE! NÅGRA MÅSTE KOMMA NER!” Varpå Blom kontrar med att demonstrativt hålla för öronen och se lidande ut. Det är som en pjäs i pjäsen, två vuxna i färd med att underminera varandras auktoritet.

Det som sedan framförs från scenen är mer upplyftande. Gubben och blomman heter Pygméteaterns nya föreställning (manus och regi av Sten Wallin) som börjar i ren diskbänksrealism, med Gubben (Blom) sittande framför tv:n i en sliten fåtölj. Hans hand rafsar i skålen med dillchips, det blir sport, nyheter och kärleksfilm, vilket visas med roligt minspel. Sedan ringer det förstås på dörren. ”Gårdsfest”, ekar en kvinnlig röst från trapphuset. Men Gubben vill inte vara med, han vill vara ensam med sin tv och avvisar alla vidare kontaktförsök (”Aj, aj, aj, ont i ryggen! Går inte!”). När tv:n sedan exploderar hotar misären, men omvårdnaden av en fellevererad blomma får honom långsamt att tina upp och vända sig utåt.

En vacker och värmande historia, enkelt berättad men med uppfinningsrika och mycket distinkta inslag av dockteater och skuggspel. Exempelvis får vi veta en del om Gubbens sorgesamma förflutna, en havererad kärleksrelation gestaltad med hjälp av en båt, en nalle och en barbiedocka. Till och med den gapande läraren tycks få något vått i ögonvrån, och barnen sitter tysta.

Teater Pero (Sveavägen 14 i Stockholm) spelar i höst Mössens brandkår (regi av Peter Engkvist), efter en bilderbok av Ulf Nilsson och Eva Eriksson.

Föreställningen är bra, men kan tyvärr vara lite svår att hänga med i för de yngsta i den tilltänkta publiken (från fyra år). ”Varför är det rött på den där tv:n?” undrar min femårige son, syftande på den skärm som hängts upp på scenen för att med hjälp av ljus och bilder visa sådant som eldsvåda eller månsken. Skärmen tycks mest fungera som ett distraktionsmoment, och sonen skippar mycket av intrigen till förmån för det mysteriösa ljusspelet (”Nu blev det blått!”). Inte heller kan det vara särskilt lätt för barnen att hänga med i föreställningens många rollöverklivningar, som sker utan klädbyte eller maskpåtagning. Plötsligt är brandkårsmössen vilsna mullvadar, svältande råttor eller andra som behöver undsättas, sedan är de brandkårsmöss igen och brister ut i en sång om allas lika värde (pjäsens budskap).

Sångnumren är prunkande och medryckande, ibland direkt lysande, ensemblen (Lise Edman, Ulf Eriksson, Magnus Lundblad och Baura L Magnúsdóttir) imponerar genom att hålla en perfekt balans mellan humor och allvar, och budskapet som framförs är tänkvärt. Ändå ger föreställningen ett lite stelbent intryck, som möjligen kommer sig av dess stränga form.

Exempelvis är dekoren inte bara sparsmakad, utan utstuderat minimalistisk, med ovan nämnda tv-skärm som dominerande inslag. Att varje rörelse tycks koreograferad in i minsta lillfingermuskel är förstås berömvärt, men bidrar också till intrycket. Som tvivlade Pero på manusets egen bärkraft.

Ett exempel på motsatsen, en orgie i improvisation och grotesk formlöshet, kan beskådas på Barnens Underjordiska Scen på Bondegatan 1 D i Stockholm. Där visas i höst några sista föreställningar av det föränderliga drömspelet Drömt, om Balettfröken och hennes sinnesutvidgande drömmar genomsyrade av snö, florsocker och mänsklig omtanke. En fantastisk sak, som när jag såg den förra året fick mig att känna mig som huvudpersonen i Herman Hesses roman Stäppvargen, efter att han bevistat den där underjordiska showen, ”Endast för förryckta”. Rekommenderas å det varmaste.

Bra men aningen oförarglig är Marionetteaterns (Stockholms stadsteater i Kulturhuset) version av Pija Lindenbaums bilderbok Else-Marie och småpapporna (regi av Helena Nilsson), om sexåriga Else-Marie som begåvats med sju pappor i huskattsformat. Mycket finns att skratta åt, som när papporna inledningsvis läser Dagens Nyheter (i det äldre och större formatet) med alla 14 benen dinglande i tidningens underkant, eller när de alla ska läsa godnattsaga för Else-Marie och tappar bort sig, somnar och blir osams om vartannat. Liksom i boken finns här mörkare inslag, som att papporna ofta är borta och jobbar (”säljer mobiltelefoner”) eller de känslor som följer på insikten att ens föräldrar är avvikande. Else-Marie fasar för hur klassen kommer att reagera när de får träffa hennes pappor. Men allt löser sig till det bättre och klingar ut i skratt. Papporna visar sig på styva linan och imponerar på barnen genom att kunnigt och från insidan inspektera en fågelholk som klassen byggt.

Som vanligt när det gäller Marionetteatern är dockföringen en fröjd för ögat, liksom dekoren och ljuset. Dock skulle jag vilja se dem göra något större och längre nästa gång.

Petter Lindgren