ÅSIKT

Konsten är större än politiken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Claes Wahlin om Nobelpristagaren Vargas Llosa – en enastående berättare

Mario Vargas Llosa har en gång yttrat att den romanförfattare som skriver gott om sitt land ska misstros. Militärer och byråkrater kan stå för patriotismen, romanförfattandet är ett uttryck för missnöje, eftersom det ska påminna om att tillståndet i världen är illa och livet därför ständigt måste förändras. Världen för Vargas Llosa är i första hand Peru och Sydamerika, men eftersom hans romaner handlar om förtryck, våld och orättvisor äger de giltighet långt utanför sitt språkområde.

Genombrottet kom 1962 med Staden och hundarna (på svenska 1966), en skildring av livet på en militärskola där de unga kadetterna förlorar sin oskuld och idealism till förmån för människans lägre, mer brutala instinkter. Våldet penetrerar samhället och dess människor, korruptionen och nepotismen förstör alla de egenskaper som i en vackrare värld kallas goda. Dessa teman återkommer genom hela Vargas Llosas omfattande författarskap, i romaner som Samtal i katedralen (1970, sv övers 1994), Kriget vid världens ände (1981, sv övers 1984), eller Bockfesten (2000, sv övers 2002). Romanerna utspelar sig ofta under verkliga diktaturer, där dokumentärt material och verkliga personer ramar in historierna. Samtal i katedralen är förlagd till de år i slutet av 40-talet och början av 50-talet när Peru led under generalen Manuel Odrias diktatur, Bockfesten till början av 60-talet i Dominikanska republiken under diktatorn Rafael Trujillos välde.

Men det är inte dessa, allt annat än ovanliga teman i litteraturen, som gör Vargas Llosa till en av vår tids stora romanförfattare. Han har ett språk som kan återskapa en värld för alla sinnen, redan i Det gröna huset hör, luktar och nästan taktilt känner vi djungeln i vilket titelns bordell är belägen. Alla moskiter som surrar och sticks, fukten och oväsendet. I Kriget vid världens ände, som utspelas i Brasilien i slutet av 1800-talet där en religiös rörelse slås ned av militären, får vi våldsamheterna beskrivna genom en synnerligen närsynt journalists ögon (det första som händer är att han förlorar sina glasögon), en romansymfoni av tolstojska dimensioner och till dags dato hans mest omfångsrika.

Vargas Llosa söker alltid berättarstruktur efter sitt ämne. William Faulkner är kanske den enskilt största inspirationskällan (som för så många i den latinamerikanska boomen, dit Vargas Llosa tillsammans med författare som Garcia Marquez, Ernesto Sabato eller Carlos Fuentes räknas), och romanerna är ofta sinnrikt konstruerade. Även om några av hans romaner berättas kronologiskt, som Kriget vid världens ände, så firar han triumfer i exempelvis Berättaren (1987, svensk övers. 1991), historien om den peruanske juden Zurutas fascination för ursprungsbefolkningen som får denne att utföra ett slags antropologisk konvertering, en förvandling som också ger läsaren en chock när det visar sig att berättarperspektivet inte är det som synes.

Den kanske mest intrikata konstruktionen finns i Samtal i katedralen, där läsaren kan avlyssna parallella samtal, konversationer som pågår exakt samtidigt, men i olika rum, vilket skapar rent hisnande effekter. En liknande, mer lättsam variant hittar vi i Tant Julia och författaren, om Pedro Camacho, följetongsförfattaren som håller igång ett antal radiosåpor samtidigt, vilket han alltså inte lyckas med. Historier blandas ihop, rollfigurer hamnar i fel såpa, allt blir en elegant konstruerad röra.

Det går också att argumentera för att Vargas Llosa skriver två slags romaner. Dels de till både ämne och konstruktion tyngre, som de nämnda och exempelvis Den sanna berättelsen om kamrat Mayta (1985, sv övers 1987) eller Döden i Anderna (1993, sv övers 1998), dels en rad mer lättsamma, lekfulla romaner dit, förutom Tant Julia och författaren, verk som Till styvmoderns lov (1988, sv övers 1992), Don Rigobertos anteckningsböcker (1997, sv övers 2000) eller Den stygga flickans rackartyg (2006, sv övers 2007) rimligen hör. Men även i dessa finns rytmen, det närmast studsande tempot och, som alltid, en enastående berättarförmåga.

Om man ska kritisera Vargas Llosa romankonst för något, så är det möjligen att karaktärsteckningen inte alltid är den mest inkännande. I Bockfesten möter vi vad som liknar en rad klichéartade figurer, först mot slutet – som innehåller en av de starkaste tortyrscener litteraturen känner, ett slags språkets försök att mäta sig med Goyas litografier av krigets förödelser – knyts historien och dess personer ihop på ett sätt som förklarar personteckningen, även om den inte helt kan förlåtas. Att läsa Vargas Llosa är alltid underhållande, men det kräver också ett visst tålamod, ett tålamod som lönar sig.

Årets Nobelpris i litteratur kommer naturligtvis att möta invändningar från politiskt håll. Vargas Llosas politiska engagemang till höger på skalan, är väl lika upprörande för vänstern som Harold Pinters vänsterengagemang var för högern.

Som Vargas Llosa yttrade redan 1971: ”en författare ska påminna om världens orättvisor och nödvändigheten att förändra livet”.

Det är i dag populärt att försöka få litteraturen att lyda under det för dagen politiskt korrekta. Men konsten är större än politiken, också det demonstrerar Vargas Llosas författarskap.

Claes Wahlin