ÅSIKT

Vilks som slagträ

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Filip Yifter-Svensson om liberaler som slår in öppna dörrar

1 av 2 | Foto: Lars Vilks poserar i sitt hem i samband med att Jihad Janes terrorplaner avslöjades i mars.

På DN debatt (18 maj) skriver Johan Lundberg, chefredaktör för Axess, tillsammans med Paulina Neuding, chefredaktör för Neo, att ”en stor del av det svenska etablissemanget sviker yttrandefriheten och upplysningens idéer i fallet Lars Vilks”. Exakt samma sak framförs av Sydsvenskans Heidi Avellan i P1:s Studio ett samma dag.

Detta får mig att gå tillbaka och läsa ett flertal av de artiklar som har skrivits i ämnet. För kan detta verkligen stämma, att en stor del av dem som har gjort sina röster hörda förnekar Vilks rätt att uttrycka vad han vill utan att förtjäna dödshot och mordförsök? Nej, givetvis inte. Det finns mig veterligen inte en enda artikel där skribenten inte uttrycker sitt avståndstagande för de hot Vilks har utsatts för, och då har jag ändå gått igenom de flesta av artiklarna.

Lundberg och Neuding hänvisar visserligen till ett antal källor. Bland annat till religionsprofessorn Mattias Gardell som har sagt att Vilks föreläsning på Uppsala universitet aldrig borde ha hållits och Pressombudsmannen Yrsa Stenius som har fördömt publiceringarna av teckningen. Sedan drar man helt fel slutsatser av en krönika i Fokus signerad publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson. Lundberg och Neuding menar att Knutson där gör klart att Vilks teckning är dålig konst och därmed inte värd att skydda i yttrandefrihetens namn. Men den som läser hela krönikan kommer finna att Knutson, liksom i princip alla andra debattörer, ger Vilks sitt fulla stöd att yttra vad som faller honom in. Det stämmer att Ulrika Knutson ställer sig kritisk till Vilks verk. l en artikel i DN (26 mars) skriver hon: ”Jag försvarar Vilks frihet att förnedra vem han vill. Men jag försvarar också allas frihet att kritisera honom för detta. Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt”.

Att hålla två tankar i huvudet samtidigt kan man ju inte anklaga Lundberg och Neuding för. Den som är kritisk till Vilks konstverk är – hur mycket den personen än framhåller Vilks principiella rätt att rita sin teckning utan att riskera livet – per automatik emot yttrandefriheten. Såväl Lundberg/Neuding som Avellan uppmanar alla att oavsett vad man tycker om innehållet i Vilks konst – så ta strid för yttrandefriheten! Men, vad är det Knutson och de andra kritikerna gör om inte till punkt och pricka följer exakt den uppmaningen?

Johan Lundberg framhärdar alltjämt i att Vilks rondellhund gjordes i syfte att undersöka konstvärldens mekanismer, inte för att hetsa mot muslimer. Att Vilks har uttryckt unkna åsikter om muslimer som grupp låtsas han inte om. Lundberg är överhuvudtaget inte intresserad av att diskutera rondellhunden som konstverk. Detta kan tyckas lite märkligt med tanke på Johan Lundbergs utspel om konstens förflackning i samband med debatten om Anna Odell, en annan konceptkonstnär. Vilks har inte fått några uppmaningar från Lundberg att lära sig måla med olja, trots att hans rondellhund inte är någon Caravaggio.

Det råder inga tvivel om att Vilks är ett perfekt slagträ för Johan Lundbergs politiska åsikter. Lundberg är själv inte främmande inför minaret- och burkaförbud och andra inskränkningar i muslimers yttrandefrihet. Näst senaste numret av Axess (i vilket Vilks får berätta om mordhoten) ska enligt omslaget handla om de främlingsfientliga partiernas framväxt, men är i stället ett slags antimuslimskt temanummer med ett samtal mellan Ayaan Hirsi Ali och Lundberg, där Hirsi Ali, påhejad av Lundberg, obekymrat pratar om muslimer som ett enda kollektiv i akut behov av västanpassning.

Johan Lundberg intar sin sedvanliga, självutnämnda outsiderposition. Han är ständigt missförstådd, ensam på sin kant. Vad gäller kampen för Vilks yttrandefrihet har han dock ett hundraprocentigt stöd bakom sig. Och ute i Europa, där fientligheten mot muslimer breder ut sig, har han många, många själsfränder.

Filip Yifter-Svensson