ÅSIKT

Låt inte ekologin styra!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Andersson och Christer Gunnarsson om skuld och utveckling efter tsunamin

I ett globalt perspektiv handlar skuldfrågan efter tsunamin om huruvida någon kan göras ansvarig för att så många människor blev offer för naturens våldsamhet och vad det i så fall betyder för behovet av global utveckling. Sökandet efter syndabockar antar grandiosa dimensioner. Så framträder till exempel en viss Vandana Shiva i Aftonbladet den 7 och 13 januari och ondgör sig över den "marknadsstyrda globaliseringens" härjningar.

Vandana Shiva är en i västvärlden populär globaliseringskritiker som är känd för att skylla snart sagt alla olyckor och orättvisor i världen på det hon med förakt kallar "utvecklingen", vilken om den får fortgå kommer att leda till global ekologisk katastrof och utarmning av mänskliga värden. När tsunamin slår till beror de många dödsoffren just på denna ekologiskt ohållbara utveckling. Hade människorna levt mer i samklang med naturen hade katastrofens verkningar minimerats, enligt Shiva.

Vad denna privilegierade, och av västerländska medier så omhuldade, indiska eko-guru tycks mena är att världens långt ifrån lika privilegierade majoritet inte behöver ekonomisk utveckling utan snarare en återgång till ett förmodernt samhälle med jordgudinnan Gaia som ledstjärna för hur människan ska leva harmoniskt på jorden. Detta synsätt är elitistiskt, inhumant och cyniskt.

De hundratusentals indoneser, srilankeser och indier som fått sätta livet till genom en naturens nyck tillhörde nästan alla kategorin fattiga i några av världens mest tätbefolkade länder. Dessa människor kämpar dagligen för att få en chans till ökad livskvalitet för sig och de sina: ökad konsumtion av livsmedel, skolgång, hälsovård, bostäder med mera. Denna strävan efter sådant som i den rika världen snarast betraktas som mänskliga rättigheter är i grunden en strävan efter ekonomisk utveckling. När den möjligheten öppnat sig i den drabbade delen av Asien har det till stor del skett just genom det som Shiva kallar "den marknadsstyrda globaliseringen".

Naturligtvis får utvecklingen ekologiska konsekvenser. När det kommersiella fisket expanderat har det i Indien lett till att mangroveträsken försvunnit på samma sätt som våtmarkerna i Sverige försvann för att ge plats åt en större odlingsbar åkerareal. Visst kan mangroveträsk vara ett naturligt skydd, även om detta inte är relevant i Acehprovinsen, men de åtgärder som måste vidtas kan i stället vara att bygga alternativa skydd och signalsystem. Målet är väl att skydda människor, inte träskområden?

Ingen, mer än vissa särintressen, tjänar på skövling av naturresurser. Utnyttjandet av miljöresurser är dock inget modernt påfund utan något som alltid existerat och villkorat människans försörjning. Det är befängt att tro att människor i förmoderna samhällen levt i lycklig harmoni med naturen. Snarare har de levt i skräck för den förödelse naturen kan åstadkomma och därför också tillbett naturens gudar. Ekologiska undergångsprofeter tycks tro att samhällen där människor lever nära naturen är mer "hållbara". När turister drabbas av tsunamin är det inte ett utslag av en ekologiskt ohållbar utveckling utan just en effekt av att de befunnit sig nära naturen och därmed i riskzonen.

I själva verket är det ett axiom inom all samhällsvetenskap att strävan att skapa ett liv som inte är direkt avhängigt naturens växlingar och utbrott är samhällsutvecklingens grundpelare. Det är först då som det blir möjligt med ett stabilt näringsintag och ökad medellivslängd och i förlängningen ökad köpkraft och sänkta födelsetal; kort sagt, ett bättre liv.

I Vandana Shivas hemland Indien har barnadödligheten under de senaste tjugofem åren nästan halverats och läskunnigheten ökat dramatiskt under det att landet haft en period av snabb ekonomisk tillväxt. Det finns alltså all anledning att förespråka en lösning som är diametralt motsatt Shivas apokalyps eftersom det är bristen på utveckling som är den främsta orsaken till att så många faller offer för naturkatastrofer. Utveckling minskar människans utsatthet för naturen och lättar på befolkningstrycket och därmed också miljöslitaget. Denna analys ligger också till grund för den målsättning FN satt upp (Millenniedeklarationen) om att bland annat halvera fattigdomen till år 2015.

Behovet av global utveckling var precis vad FN:s generalförsamlings näste president Jan Eliasson gav uttryck för i en tv-intervju dagarna efter katastrofen. Det är också detta mål som bör vara Sveriges när det gäller vårt agerande på den globala arenan. Frågan är dock om det finns en handlingsplan för hur global utveckling kan ske. En oerhörd fara ligger nämligen i att begreppet "hållbar utveckling" tenderar att ge ekologin en överordnad roll gentemot den ekonomiska tillväxt och utveckling som måste till för att utrota den globala fattigdomen.

Detta behov står smärtsamt klart för världens fattiga och nu återstår det för oss privilegierade att bestämma oss för att stödja utvecklingens drivkrafter snarare än att slänga oss med luddiga föreställningar om hållbarhet om vi menar allvar med vårt globala ansvarstagande.

Martin Andersson , Fil dr i ekonomisk historia , Christer Gunnarsson , Professor i internationell ekonomi med inriktning på Asien