ÅSIKT

Alla våra poliser

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Thomas Tidholm om konstaplar och detektiver

Alla har blivit poliser nu. Krister och Göran

och Jonas och Sven och Björn: Poliser!

Vi ser hur dom skrapar sig på hakan

ler ett hest leende och känner efter

att pistolen sitter nånstans där den ska

Dom ringer hem som förr

när dom bara var skådespelare

och säger likadant som då, att dom blir

mycket sena

Någonting måste först utredas

av världens mest utmejslade poliskår

alla är hundratre procent människor – men också poliser!

med hur många privata problem som helst

finnar, tuggtobak, cancer

relegerade från polisskolan

traumatiserade, hejvilt läckande till media

spanar dom ändå, lutar sig över kartor

tuggar på sina små mobiler

instängda i cisterner, på redlösa atomstationer,

fängslade i smaklöst negligerade sovrumsinteriörer

...kallar dom på förstärkning:

                     Och den kommer!

Gunvald och Jenny och Åsa kommer!

i en grå produktplacerad Toyota Camry 97:a

och kastar sig handlöst ut. Nyanställda

(för tre till elva avsnitt) skuttar dom

över sotfeta fält bakom nedlagda

solnedgångsindustrier, ålar genom mörklagda

gamla äppelträdgårdar fulla av kvarglömda spadar,

in i aningslösa gymnastiksalar inpyrda med

illa osynliggjord ondska... och där

möter dom – ja? – sitt öde förstås. Nu!

skjuter dom. Ty: Allt är brott!

Allt är svart! Livet är Drama

Drama är en varm pistol

Livet är ett brott, och utredningen har

obegränsad sändningstid

Men publiken, vi som sett allt

och alltid får se vad som händer

sitter som lugna filbunkar, som nästan sovande

och tänker: Poliser!

Vi har poliser! Vi känner dom! Det är ju

Henrik, det är Agneta, det är Kjell...

Thomas Tidholm