ÅSIKT

Putt på Putin

avMartin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Martin Aagård om en svajig hatattack mot den ryske ledaren

Han ska va president - igen Vladimir Putin fick 64 procent av rösterna i presidentvalet den 4 mars. Han tillträder sitt nya ämbete den 7 maj. Foto: AP
Foto: Svenya Generalova/BROMBERGS
Masha Gessen.

Jag är ingen Rysslandsexpert.

Oh no. Jag är en riktig Rysslandsamatör. Om än en ganska glad sådan.

Men jag känner igen en Rysslandsexpert när jag ser en. Faktum är att jag börjar bli något av en Rysslandsexpert-expert.
Rysslandsexperter kommer oftast i två politiska schatteringar. Liberala eller ultraliberala.

Varför?

Troligen för att Ryssland är det största liberaliseringsexperimentet i världshistorien. Och det misslyckades.

Därför attraherar ryss-vetenskapen å ena sidan en massa eftertänksamma liberaler som grubblar över hur den fina liberalismen kunde gå så fel och å andra sidan ett gäng ultraliberaler som aldrig slutar hävda att det ryska experimentet är en historisk succé.

Men för samtliga är Vladimir Putin ett problem.

Ultraliberalerna menar att han stoppade den framgångsrika oligark­kapitalismen. Liberalerna har svårt att begripa varför inte demokratin kom på beställning med den liberala ekonomin, men kommer inte på någon annan förklaring än att Putins person är problemet.

Han måste helt enkelt ha en dold agenda.

I oktober 2008 skrev den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen en fantastisk och dramatisk artikel om Vladimir Putin i Vanity Fair, som byggde på att hon fått intervjua den mystiske och vid det här laget ganska konspiratoriske oligarken Boris Berezovskij – mannen som påstår sig ha fört Putin till makten. Han var nämligen Boris Jeltsins skugg-general och ägde tillräckligt många tv-kanaler för att få vem som helst vald till president.

Artikeln har nu byggts ut  till en bok – Mannen utan ansikte – och det är den enda av kanske tio nya internationella Putin-böcker som översätts till svenska i år.

Dagens Nyheter har redan publicerat ett stort utdrag. Kulturchefen drar slutsatsen att Putin är en Mussolini-inspirerad skurk. Peter Wolodarski slår fast på ledarplats att han ”beställer mord på oliktänkande” och ”utnyttjar terrordåd”. Boken verkar få genomslag i det liberala Sverige.

Men det finns avvikande meningar.

Vilken sorts Rysslandsexpert Princeton-professorn i rysslandsstudier Stephen Kotkin är vet jag inte riktigt, men han skriver regelbundet för nyliberala tidskriften The New Republic så någon kommunist är han i alla fall inte. Kanske är han en helt vanlig ultraliberal. Hursomhelst är han ganska kunnig.

I förra numret av Times Literary Supplement avfärdar han Masha Gessens bok som en illaluktande hög konspirationsteorier. Dessutom är boken skriven i affekt.

Jag säger inte att han har rätt. Att bestämma sanningshalten i Gessens teorier är nog ett jobb som bara den ryska säkerhetstjänsten FSB klarar av. Men man behöver verkligen inte vara Princetonprofessor för att med jämna mellanrum klottra stora frågetecken i marginalen.

När Gessen börjar med att förklara att Jeltsin inte hade alkoholproblem utan snarare betedde sig så konstigt för att han var sjuk, blir man tveksam första gången.

De enda fakta jag kan kontrollera själv är presentationen av den gamle Svenska Dagbladet-medarbetaren Arkadij Waxberg. Visst var han en fascinerande och kunnig kommentator. Men inte var han väl ”kriminalteknisk expert” och undersökande journalist? Och sprängdes verkligen hans bil?

Indiciekedjorna vindlar långt och snårigt. Gessen gissar att Putins far jobbade för NKVD och sen gissar hon vidare att han själv därför var lojal med KGB sen barnsben och antar sedan att KGB både fick in honom på universitetet och ordnade hans jobb hos Leningrads borgmästare Anatolij Sobtjak. Boken är full av ”det är också möjligt …”, ”antagligen …”, ”kanske för att …” och ”det troliga är…”. Det skapar inget större förtroende för de tunga anklagelser hon riktar mot Rysslands president – vilket är en tragedi om de skulle vara sanna.

Gessen menar att de tjetjenska terrorbombningarna i Moskva 1999 egentligen var säkerhetstjänstens verk. Putin låg bakom morden på Galina Starovoitova, Sergej Jusjenko och Alexander Litvinenko. Han såg till att terrorattackerna i Beslan och på Dubrovkateatern blev så blodiga som möjligt för att ge honom stöd för Tjetjenienkriget. Putin underlättade till och med för den tjetjenska terrorismen för att stärka sin egen ställning.

Bevisen? Egentligen inga.

Waxbergs gamla och lätt nippriga teori om att borgmästare Sobtjak inte dog av en hjärtattack utan mördades med ett osynligt pulver på en sänglampa är också med.

Dold agenda, var ordet.

Här finns så klart massor med initerad journalistik, inte minst om Putins tid i Leningrad och kriget i Tjetjenien, men i slutändan är boken ett stort raseriutbrott som är svårt att hantera. Inte bara Putin får en släng av sleven. Anna Politkovskaja var i Gessens ögon inte bara dumdristig och förvirrande, hon var dessutom otrevlig.

Gessens bok är dock ren mjukporr för liberaler på jakt efter Putins dolda agenda. Till och med jag blir lite upphetsad ibland.

Men att prata om KGB varje gång Putin nämns börjar bli meningslöst. Vi måste börja förstå Ryssland med 90-talsglasögonen på. (Vi måste också sluta kalla oligarkerna för ”entreprenörer” som Gessen gör).

Det är dags för liberalerna att lägga undan alla böcker om ”gåtan Putin” och det gåtfulla med att  en knasliberal ekonomi inte automatiskt skapar demokrati och välstånd.

Sen kan vi börja diskutera om det är så konstigt att presidenten i världens största liberala experiment är en opportunist, maktspelare och krigshetsare som roffar åt sig allt han kan?