ÅSIKT

De fattiga och de sjukt rika

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Daniel Suhonen om miljardärernas farliga värderingar

Foto: Foto: AP
Occupy Wall Streets slagord.
Den norske redaren John Fredriksen, god för 60 miljarder norska kronor, ”blir sjuk” av förmögenhetsskatten.

Demonstranterna på Wall street har körts iväg av borgmästare Bloombergs poliser. Kanske blir slagordet ”Vi är de 99 procenten” det enda som överlever rörelsen när den klingar av.

Om vanligt folk som får betala krisen utgör de 99 procenten och anser att krisens bördor är alldeles snett fördelade – hur ser det då ut på andra sidan? Hos den där ynka enprocenten, som faktiskt fått det bättre? Vad tänker de om denna kris eller om samhällsutvecklingen?

Egentligen vet vi oerhört lite om den extrema ekonomiska eliten. Deras värderingar, mentalitet, vanor. Medan gömda flyktingars, sverigedemokraters och uteliggares liv och vardag ofta sätts under lupp lever den ekonomiska eliten ett undanskymt liv. Bakom de ständigt återkommande rapporterna de sista tjugo åren om att ”klyftorna växer” finns en social verklighet, en grupp människor som faktiskt fått alla dessa pengar och i dag utgör en icke ifrågasatt maktgrupp. En som valt att titta på de superrika är den norska tidningen Klassekampens politiska journalist Mímir Kristjánsson, född 1986, vars bok De superrike väckt stort rabalder i Norge.

Precis som i Sverige minskade de rikaste norrmännens andel av kakan mellan andra världskriget och 1980-talet. Sedan dess har fördelningen avtagit och pengarna ansamlas på allt färre händer – trots att de allra flesta vill se minskade klyftor. De sista 20 åren har varit en guldålder för norska miljardärer. Finanskrisen som gröpt ur människors och staters plånböcker har inte alls påverkat dem.

I dag finns cirka 170 miljardärer i Norge, fyra gånger så många som 2001 och dubbelt så många som 2005 – det år som den nuvarande rödgröna regeringen tillträdde. Medan en superrik på 1980-talet tjänade 26 genomsnittslöner drar de i dag in över 178 årslöner. 2010 – två år in på den värsta ekonomiska krisen på 80 år – var Norges 400 rikaste goda för 682 miljarder kronor ihop, en ökning med 66 miljarder från 2009.

Vad säger då miljardärerna själva om sin inkomstutveckling? ”Säger de tack”, frågar sig Mímir Kristjánsson. Nej – de klagar och hotar att lämna landet.

En av dessa osynliga som här får ett ansikte – är Stein Erik Hagen – god för 13 miljarder norska kronor och en av dem som tjänat mest de sista decennierna. Men nöjd är han inte. Trots ett hus på 2 300 kvadratmeter och jobbpendling till Oslo i helikopter störs han på att Norge är på väg i ”socialistisk riktning” precis som i Östeuropa. Han är oroad över att företagens villkor så kraftigt försämrats att det hotar hela näringslivets fortbestånd.

En annan är redaren John Fredriksen som i dag är god för 60 miljarder norska kronor. Men klotets 88:e rikaste man är missnöjd. Han ”blir sjuk” av den norska företagsovänliga kulturen och förmögenhetsskatten, trots att de rikaste bara betalar några promille i skatt på sina inkomster – långt mindre än vanliga människor gör.

Mot denna skatt och den rödgröna regeringens avundsjuka öststatspolitik är miljardärerna också beredda att ta strid: med rejäla pengadonationer till det norska högerpartiet och till Fremskrittspartiets främlingfientlighet. Samma sak sker förmodligen även i Sverige vilket vi inte får klarhet i så länge Moderaterna motsätter sig att redovisa sina ekonomiska bidragsgivare.

Mímir Kristjánsson presenterar en rapp bok som tagit sig an uppgiften att granska värderingarna hos dem som förskansat sig i samhällets ekonomiska topp och landar i själva grundproblemet: hur ojämlikt kan ett samhälle bli och fortfarande vara en demokrati? Vill vi verkligen att de superrikas inflytande och kapital ska öka eller skulle dessa resurser faktiskt kunna användas på bättre sätt på ett äldreboende någonstans?

Ekonomisk makt deformerar människor. De superrikas förvrängda världsbild och perverterade syn på sin egen situation beror på att de har för mycket pengar. Den som har mycket kommer alltid vilja ha mer och det enda som kan hindra att så sker är progressiva skatter och klasskamp.

Underifrån alltså, från de 99 procenten.

Daniel Suhonen