ÅSIKT

Operatrilogi med problem

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Värmlandsoperan blandar och ger sydländsk komedi

1 av 3
Peter Kajlinger, Petter Moen och Frida Engström i ”Barberaren i Sevilla”.  Foto : MATS BÄCKER

Värmlandsoperan i Karlstad och regissören Tobias Kratzer presenterar Barberaren i Sevilla, Figaros bröllop och Fidelio som en sammanhållen operasvit, och den framförs som en trilogi med premiärer i dagarna tre. Men det är tre olika tonsättare med skilda syften och tonspråk, så det har sina problem.

Regissören menar att den revolutionära frihetsdrömmen är gemensam och låter med lätt äventyrlig logik samma personer återkomma i de olika verken men under olika namn – här får man till exempel tänka sig att buffadoktorn Bartolo förvandlas till den grymme Don Pizarro!

Så mycket av revolutionär dröm finns ju inte i Barberaren i Sevilla, och ensemblen ger sig i stället hän åt pigg och underhållande buffa-action. Det ageras friskt och fysiskt, och det duggar tätt med fyndiga gags. Orkesterdiket är övertäckt, sångarna agerar nästan i knät på publiken, medan orkestern diskret huserar bakom scenen. Komiken är vältajmad och genererar många glada publikskratt.

Den imposante Anton Ljungqvist som Figaro styr med kraft förvecklingarna, medan Peter Kajlingers Bartolo agerar burleskt och tungvrickande med stor brio. Greve Almaviva sjungs med sympatisk lyrisk tenor av norske Petter Moen, en ung man med vänlig utstrålning. Brutal klassarrogans avslöjar han dock, när han på slutet i god korrespondens med sin sista virtuosa aria förödmjukar och misshandlar den besegrade doktor Bartolo å det grövsta. Figaro tittar förfärat på. Det slutet slår det revolutionära gnistor om.

I Figaros bröllop sitter orkestern åter i orkesterdiket, och även om det finns en del fina poänger också här, så har regissören inte samma goda hand med Mozarts opera. Det slarvas med många detaljer och ageras i konflikt med texten.

Sista akten som äger rum i parken utspelar sig inomhus, och förvecklingarna saknar all elegans i utförandet; en så raffinerad opera som Figaros bröllop kräver noggrannare förberedelser. Mozarts musik och humor bygger på ett helt annat sätt än Rossinis på esprit och subtilitet.

Den revolutionära undertonen i Figaros bröllop är verkligen väsentlig, men här tar den sig alldeles för grovkornigt uttryck. På slutet, när greven just försonats med grevinnan rusar Antonio in med ett avhugget huvud i handen, folket följer med röda fanor och greveparet arresteras alltmedan Mozarts musik berättar en helt annan historia. Okänsligt.

Grevinnan sjungs med fin kontroll av Frida Engström, som också sjöng Rosina i Barberaren. Anders Larsson är en pregnant greve.

I Fidelio får publiken sitta på scenen och skåda ner på en hiskelig giljotin på parkett. Fiorello, alias Antonio har nu blivit fångvaktarchefen Rocco (en välartikulerad Johan Rydh). Fångarna sitter med förbundna ögon spridda på parketten, och det är vackert effektfullt när de reser sig till sin berömda kör. Daniel Franks Florestan är trilogins vokalt starkaste kort, och han räddas med intensiv glöd av den till Fidelio utklädda hustrun AnnLouice Lögdlund.

 Det haltar en del i de revolutionära sammanhangen, men regissörens oförvägenhet fungerar bättre i Fidelio än i Figaros bröllop.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera