ÅSIKT

Fake news om mediernas hjälteroll

Åsa Linderborg om ”The Post” och hur amerikanska medier egentligen mörkade om Vietnamkriget

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Universal
Tom Hanks och Meryl Streep i ”The Post”. Filmen om hur sanningen om Vietnamkriget ”avslöjades” är välgjord men för­tiger fredsrörelsens betydelse, skriver Åsa Linderborg.
KULTUR

Pornografi för journalister har The Post kallats, och visst finns det något autoerotiskt hos alla oss murvlar som fylkas i biosalongerna. När tryckpressarna i källaren går i gång förnims ett slags andlig orgasm över ett yrke som visserligen finns kvar, men vars hantverk förändrats så drastiskt. Men man behöver inte vara journalist för att uppskatta en bra rulle – Steven Spielberg kan berättar en historia, han vet exakt var man ska sätta saxen.

Som vanligt med Spielberg behöver man aldrig grubbla över budskapet. ”The Post” är en manifestation över det som inte längre är självklart för pressade mediehus; kvalitativ journalistik är vinstdrivande. Men framför allt vill Spielberg frammana bilden av att massmedier i allmänhet oförväget granskar makten. Det är en uppfattning som ligger i linje med journalistkårens smickrande självbild av medier som den ”tredje statsmakten”. Att verkligheten är mer komplicerad än så kan illustreras med just Vietnamkriget som exempel.

Erik Helmerson, Dagens Nyheter (24 jan), skriver aningslöst om filmen: ”Väljare hade länge hållits helt omedvetna om att USA bedrev krig och destabilisering i Indokina”. Helmerson ger här uttryck för en vanlig liberal uppfattning: att det var medierna och de upprörande tv-bilderna som gjorde folk medvetna om vad de amerikanska trupperna höll på med.

Elitpressen vaknade till liv just för att kritiken mot kriget var massiv

Helmerson tycks ha missat att ”The Post” utspelar sig 1971, nio år efter USA:s invasion av Sydvietnam. Då var ”väljarna” fullt medvetna om att landet befann sig i krig, tiotusentals amerikanska soldater hade redan återvänt lemlästade eller i liksäckar. Sammanlagt stupade 58 000 amerikanska soldater i det krig som USA drog sig ur 1973. När The Post ”avslöjar” sanningen om kriget, är det redan på upphällningen.

Elitpressen vaknade till liv just för att kritiken mot kriget var massiv. Inte minst då den allmänna värnplikten, som USA då hade infört, även tvingade medelklassen att offra sina barn. Washington Posts ägare Kay Graham, magnifikt tolkad av Meryl Streep, var en av alla mödrar som chockades av insikten att hon skickat sin son till ett krig som inte gick så bra som presidenten och hans män påstod.

I ”The Post” framstår demonstranterna som några lyckligt lallande gitarrspelare, men sanningen är att fredsrörelsen, som formerade sig 1965, var ett enormt problem för Vita huset. Och det var tack vare de massiva protesterna som material började läcka till mediehusen. Det visar ändå filmen, då en fredsaktivist kommer till tidningsredaktionen med några avslöjande sidor ur Pentagondokumenten.

Foto: Universal
Demonstration mot Vietnamkriget i filmen ”The Post”.

Têt-offensiven 1968 var den stora vändpunkten i jänkarnas medvetande, även om Pentagondokumenten hällde bensin på krigsmotståndets brasa. Nu stod USA:s problem i Sydvietnam i full dager för alla oavsett politisk hemvist. Huvudfåran inom fredsrörelsen var emot kriget av princip; nu växte oppositionen med dem som var chockade över att kriget var illa skött även om de inte ifrågasatte USA:s goda avsikter.

Här finns en parallell till Irakkriget: Fredsrörelsen 2003 var emot kriget på principiella grunder, eftersom det är fel och folkrättsvidrigt att invadera och ockupera andra länder. I Washington Post kallades de för Saddam-kramare, och samma epitet tillskrevs de svenska krigsmotståndarna i bland annat liberala Dagens Nyheter. Några år senare var de flesta liberaler emot kriget, inte för att de plötsligt motsatte sig USA:s rätt att skapa kaos i andra länder, utan för att kriget inte gick så bra som det skulle. Bättre lycka nästa gång!

Under Vietnamkriget avstod medierna i själva verket från att skriva vad de faktiskt visste om det pågående blodbadet. Ett talande exempel är massakern i Son My i mars 1968, som Nick Turse berättar om i Döda allt som rör sig – det verkliga Vietnamkriget (Leopard 2014).

Först 1969, ett och halvt år efter händelsen, kunde de amerikanska medborgarna läsa om Son My

Trots att det fanns massor med journalister på plats i Vietnam var det ingen som rapporterade om den händelsen, eller om liknande massakrer. En hemvändande soldat som samlat material om Son My kämpade för att få medierna intresserade och höll på att ge upp när han plötsligt fick kontakt med den unge journalisten Seymour Hersh. Denne lyckades till slut göra massakern till en nyhet. Först 1969, ett och halvt år efter händelsen, kunde de amerikanska medborgarna läsa om Son My, i den för de flesta okända tidningen St. Louis Post Dispatch. Avslöjandet gav eko över hela världen. Den samhällselit som från början varit lojal med USA:s imperiekrig hade vid det laget börjat dra öronen åt sig när konturerna av den katastrofala Têt-offensiven började klarna. Först i det läget kunde Son My passera de ideologiska nyhetsfiltren.

Det var samme Hersh som även avslöjade de amerikanska övergreppen i Abu Ghraib 2004. Och samma tidning som nu görs till hjälte som oförvägen maktgranskare, lobbade in Irakkriget till en ännu krigstrött befolkning, genom att sprida påståendet om Saddams massförstörelsevapen. 

Det var de som lika okritiskt hetsade fram infernot i Libyen. De byggde ett tempel åt Obama och kampanjade öppet för Hillary Clinton. När valresultatet var ett faktum, kände deras läsare sig lika oinformerade och därför lurade som många hade känt sig under Vietnamkrigets sista dagar: Vad var det egentligen som hände? Alla medier sysslar med maktgranskning, men i Washington Posts fall har den varit minst sagt selektiv.

Alla journalister drömmer om att visa motsvarande civilkurage som chefredaktören Ben Bradlee, Kay Graham och alla reportrar som trotsade domstolens förbud att publicera sanningen. Men lika sant är ju att vi de senaste åren har fått tillgång till information som överskuggar Pentagondokumenten. Wikileaks, Chelsea Mannings, Edward Snowden, för att bara nämna tre visselblåsare, har gett oss hur mycket kunskap som helst om folkrättsvidriga krigshandlingar, brott mot de mänskliga rättigheterna, korruption, övervakning och medborgarkontroll. Det är något som gör att det aldrig blir riktig folklig opposition kring denna groteska maktutövning. Vi är väl helt enkelt inte lika benägna som ”68-genrationen” att ta strid för en bättre värld, hur mycket vi än inbillar oss motsatsen.

Utredaren vill kraftigt kringskära möjligheten att rapportera om internationella insatser där Sverige deltar

Samtidigt som jordens alla journalister känner attThe Post” ger revansch gentemot alla trumpister som bekrigar medierna, ligger ett lagförslag på den svenska regeringens bord om nya yttrandefrihetsbrott. Utredaren vill kraftigt kringskära möjligheten att rapportera om internationella insatser där Sverige deltar. Det betyder att svenska medier, som till äventyrs skulle ha kurage att publicera uppgifter från presumtiva visselblåsare från de Natoledda styrkorna i Afghanistan, kan dömas i domstol.

Svenska medier är av tradition lojala med den svenska utrikespolitiken – det är samma sak världen över; man ifrågasätter ogärna det egna landets förehavanden, särskilt inte i samband med krig – men det är ändå förvånande att inte landets samtliga mediechefer kan samla sig till en gemensam protest. 

”The Post är välgjord och meningsfull underhållning. Den som vill få en inblick i 1970-talets täta kontakter mellan mediechefer och den politiska toppen, kan se HBO:s dokumentär om Ben Bradlee, The Newspaper man. Och den som vill veta mer om Vietnamkriget ska för allt i världen inte missa The Vietnam war på SVT Play. 

ARTIKELN HANDLAR OM