Kultur

Vänsterns styrka är dess bredd

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Nooshi Dadgostar: Vänsterrörelsen bryter mot gamla idéer och skapar nya allianser

Sedan maktskiftet 2006 har Sverige förändrats betänkligt. Några skulle kanske säga att en långsam utveckling accelererade.

De kommersiella principerna trängde in i hela samhällskroppen på ett sådant sätt att tilltron till staten i dess uppdrag att upprätthålla det allmänna intresset har urholkats. Valfriheten ska följa dig genom hela livet men inga garantier finns mot dåliga beslut. Livslyckan hänger på en skör tråd. Politiken har abdikerat.

Och den nya vänstern har tagit intryck.

Konflikten mellan höger och vänster anses överspelad – beröringsskräcken mot högern suddats ut. Diskussionerna finns i stället i anslutning till annat; värderingar och skiktningar av identiteter.

Vad vi ser är en postmodern identitetspolitisk reaktion på den marxistiska idétraditionen.

Vänstern förklarar världen utifrån hur man ser verkligheten. Postmodernisterna skyr alla förklaringar. Det finns inga sanningar, inga objektiva berättelser. Allt är subjektivt och relativt, baserat på egna erfarenheter.

En närmast essentiell självupptagenhet dominerar. Vem är jag och vad gör jag i samhället? Vilken del av min karaktär är viktigast för mig?

Språkbruk, diskurs och bemötande kan uppfattas som minst lika förtryckande som de stora ekonomiska sambanden. Förmodligen kommer ingen annan, som inte är i exakt i samma ställning, att kunna uppleva och se det jag ser. Den kollektiva rörelsen är starkt ifrågasatt, för den kommer aldrig att förstå.

Problemet är att även om jag själv definierar mig som överklass/man, klär mig i kostym, kommer samhället ändå aldrig acceptera mitt val så länge jag varje dag går till jobbet och utför mitt arbete som barnskötare. Även om jag själv har slagit mig fri i sinnevärlden har min vardag i verkligheten inte ändrats. Makten över den ligger i händerna på någon helt annan.

Vänstern beskylls ibland för att vara orealistisk eller överoptimistisk till vad som är möjligt. I själva verket är det tvärtom. Vänstern är ovanligt fokuserad på att verkställa sina idéer. Teorierna har inget egenvärde. Att samla så många människor som möjligt bakom en idé är fundamentalt för att genomföra och trygga en samhällsförändring.

Stora grupper behöver samsas och hjälpas åt för att nå och känna sig tillfredställda med slutmålet. Våra erfarenheter kan skilja sig mycket från varandra och vi kan vara djupt påverkade av sådant som inte har något med vår klasstillhörighet och vårt kön att göra.

Arbetarklassen består exempelvis av en hel del identiteter och perspektiv, transpersoner, invandrade och funktionsnedsatta. Ändå vinner vi mer på att ha en gemensam agenda. Bejakare av identitetspolitiken tycks däremot inte känna samma ansvar för idéernas genomförande.

Den identitetspolitiska maktanalysen är helt skild från vänsterns. För den ligger makten inte i samhällstoppen hos män och kapitalägare. Det finns inte en koncentrerad maktansamling att organisera människor mot. Istället menar man, att var och en med ett privilegium är makthavare gentemot en annan i en viss situation.

Normkritiken står i centrum - inte maktkritiken. Den påstådda majoritetsuppfattningen anses förtryckande per se gentemot minoriteten. Men konflikten däremellan är i grunden konstruerad  en maktlös majoritet har inget objektivt intresse av den.

Medan vänstern talar om orättvisan i att en liten elit tjänar pengar på den stora befolkningsmassans arbete, är den postmoderne upptagen med att identifiera skillnader och motsättningar i den stora gruppen och se dessa som huvudfrågan. Kritiken är given: Är det inte viktigare att peka på det som skulle kunna organisera samling mot den förstnämnda maktordningen?

För vänstern är det helt självklart att Tomas Ledin kan protestera mot rasism tillsammans med Jason Diakité. I ett första led är det vi med utländsk härkomst som drabbas av rasismen, men i ett andra led är splittring och motsättningar förödande i sammanhang då vi vill flytta på alla makthavare – de som har makt över både Ledin och Diakité.

Ledin har knappast något att vinna på att upprätthålla motsättningen mellan dem två. Det vore tvärtom omänskligt att belasta minoriteter med ansvaret för deras egen existens. Splittring står mot sammanhållning.

Identitetspolitikens problem är att den bryter ner frågan om egenintresse till dess minsta beståndsdel och avfärdar solidariska handlingar som missriktad välgörenhet. Marxister har en betydligt bredare definition som ser helheter och kedjereaktioner. Postmodernisterna är mer intresserad av att analysera sitt hatobjekt; majoriteten, normerna, i stället för att hitta allierade för att omkullkasta makten.

Missförstå mig rätt. Bredden i rörelsen förstärker dess styrka. Många av de förslag identitetsförespråkarna lyfter är och måste vara självklara delar i en progressiv vänsters kamp för jämlikhet. Vi har alla ett egenintresse av det. Men för den som vill genomföra strukturella samhällsförändringar är identitetspolitiken inget verktyg, den ger oss inga svar eller strategier för detta. Istället är det gemenskapen och solidariteten emellan oss människor, oavsett identiteter, som kommer att vara avgörande.

Texten uppdaterad 18 nov 2014 16:18

Nooshi Dadgostar är riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Nooshi Dadgostar

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!