ÅSIKT

Omistlig läsning om klassresan ut ur garderoben

Anneli Jordahl hyllar en djupborrande essä om arbetarkultur, homosexualitet och rasism

avAnneli Jordahl

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Patrice Normand/Opale/Leemag
Den franske sociologen och queerteoretikern Didier Eribon återvänder i boken ”Tillbaka till Reims” till sina rötter i arbetarklassen. ”Omistlig läsning”, skriver Anneli Jordahl. 

Var ursprunget i arbetarmisär en större skam än homosexualiteten? Det frågade sig sociologen och filosofen Didier Eribon när han återvände till uppväxtorten, industrisamhället Reims, beläget 15 mil från Paris. Han var då känd queerteoretiker och hade skrivit mycket om makt, men konsekvent undvikit social makt. Ämnet var sårigt och laddat av ett personligt trauma. 

Som ung började han studera vid Sorbonne och de gaykretsar han umgicks i var klassöverskridande. Plötsligt var fabriksarbetarsonen nära vän med den kände filosofen Michel Foucault. Om honom har Eribon dessutom skrivit en betydande biografi. 


Det intressanta i den här klassreseberättelsen är att två starka krafter sattes i rörelse. Den sociala förflyttningen innebar att han klev ur ”gaygarderoben” för att samtidigt låsa in sig i ”klassgarderoben”. Bejakandet av homosexualiteten sammanföll med förnekandet av arbetarbakgrunden. En inre spänning ledde till att han ljög om sitt förflutna och var samtidigt sårad och rasande över akademikernas fördomsfulla nedvärdering av ”de lägre samhällsskikten”. 

Återvändandet var oundvikligt. Det var 30 år sedan han hade sett sina bröder och han hade inte gått på den våldsamma och hårdsupande pappans begravning. Skulden över att han studerade filosofi tack vare mammans övertid på fabriken blev ”besvärlig att leva med”. Han bestämde sig för att skriva, inspirerad av författaren James Baldwin självbiografi. Apropå fadershat skriver Baldwin att man måste” ta itu med smärtan”. 

Han klev ur ”gaygarderoben” för att samtidigt låsa in sig i ”klassgarderoben”

Finns det någon berättelse om klassklättring som inte är en historia om skam, skuld och kluvenhetens melankoli? Jag tänker på ett litterärt återvändande med likartad problematik, sociologen Édouard Louis Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Båda deras uppväxter i en våldspräglad patriarkal arbetarmiljö blev särskilt brutala på grund av författarnas homosexualitet. Frigörelsen blev utan pardon. Édouard Louis bytte till och med namn. Han har sagt att Eribons bok från 2009 inspirerade honom att skriva sin bok om klass. 

Precis som Louis har Eribon en grundmurad lojalitet med arbetarklassen, vilket kompliceras av att de båda känner sig främmande i arbetarklasskulturen. Kropp i stället för intellekt. I övrigt är det stor skillnad på deras verk. Eribon som är född 1953 skriver en essäistik med ett perspektiv från tidigt 60-tal och han granskar förflyttningen teoretiskt och politiskt. Den nästan 40 år yngre Louis skriver skönlitterärt i en vrede som naglar fast läsaren.

Eribon använder sig själv och sitt ”kluvna habitus” – för att använda en term av sociologen Pierre Bourdieu – som vetenskapligt objekt. Vilket inte betyder att Eribon är mindre smärtsam att läsa eller för den delen mer svårläst. Eribons klassanalys rör sig ledigt mellan psykologi, sociologi, filosofi och idéhistoria. Porträttet av den livsbesvikna mamman är särskilt drabbande. 


Vid resan till betongförorten som format honom noterar Didier ”socialt märkta kroppar, klasskroppar” och han fördjupar sig i den politiska historia som fått familjemedlemmarna att gå från en självklar hemvist i kommunismen till att, med ett visst mått av skam och hemlighållande, rösta på Nationella fronten. 

Rasismen intensifierades i takt med att de franska arbetarna blev en minoritet i miljonprogramområdena där muslimerna numera dominerar i antal. 

”Finns det -någon berättelse om klassklättring som inte är en historia om skam, skuld …”

Här finns en reflekterande historisk exposé som är värdefull att läsa nu när alla sociala problem ska lösas med fler poliser, strängare straff och hårda bandage i skolan. Både Eribon och Bourdieu – som blev en nära vän – var skitjobbiga bråkmakare i skolan. Om någon sa: ”Vårda ditt språk!” väckte det bara förakt. Eribon hoppas att vänstern lyckas hitta den retorik som talar till arbetarklassen igen. Pliktskyldigt malande om allas lika värde når inte fram. 


Det är bara att tacka Verbal förlag och översättaren Johan Wollin för utgivningen av den här ”klassikern”. Dubbelbelysningen fördjupar. Jämte den amerikanska forskaren och feministen bell hooks Where we stand – class matters är det här den mest ambitiöst djupborrande essä om klass jag läst. 

För alla som gjort en klassresa, kommit ut som gay eller vill veta något om fundamentet i arbetarnas sociala utsatthet är det här omistlig läsning.