100% kapitalism

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Sajten Bokhora har av ett stort förlag fått pengar till att göra gammelmedia. Den Norstedtsfinansierade, tidskriftsliknande publikation som går under namnet Album släpptes lagom till köpfesten i Göteborg för ett par veckor sedan. Och här når fetischeringen av den vara som kallas ”bok” nya och svindlande höjder.

Nästan ingenting i Album handlar om själva mjukvaran, det vill säga de texter som en bok har mellan pärmarna. I stället har Bokhora-redaktörerna valt att koncentrera sig på författarträffar hos olika bokhandlare, bokomslag, bokhyllor, bokmärken och hur man fixar läsro i hemmet, med eller utan barn. Det här är bokkonsumenternas egen Råd & Rön, men strängheten i granskningen av produkterna har ersatts med en entusiasm som riktas mot allt. Och ingenting.

Emily Dickinson och Emily Brontë syns på bild, men det står ingenting om deras verk; de är bara där som exempel på den numera daterade ”Emilyapproachen till författarrollen”. För i dag är författare inga tillbakadragna hemmasittare, utan utåtriktade och medialt generösa charmtroll. Här svarar några av dem exempelvis glatt på en enkät av typen: ”Hur känns det?”, som fokuserar på det där omsusade ögonblicket när förlaget ringer och säger att man ska få debutera.

Jag vill inte vara en blöt filt över någons hundraprocentiga läsglädje, men jag orkar inte bejaka detta bejakande. Inte här och nu, när alternativen är så få och det offentliga samtalet om litteratur redan är så präglat av glättighet och talkshowbabbel. Album kommer som spiken i den kista som så stora delar av den litterära offentligheten är med och snickrar på: den där litteraturen begravs i ”bok” – beteckningen på en massproducerad tröst-och-njutningsprodukt för badkar och fåtöljer, som säljs med hjälp av topplistor och författarintervjuer i motljus, medan förlagens marknadsavdelningar gnuggar händerna. 100% kapitalism.

Jag blir ledsen när alla är så här glada. Min litteratur har stått som ett laddat vapen. Som motstånd och möjlighet, som något storslaget, oformligt,olydigt och omstörtande. Som det värdelösa och ovärderliga. Det känns som om det är dags att gå till handling: skjuta sönder varan nu.

Jenny Tunedal

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.