ÅSIKT

Jesus och det sociala miraklet

KULTUR

■ ■ Julen är hoppets tid. Evangelium är ett glädjebudskap om framtiden – men hur formulerar vi våra önskningar?
■ ■ I dag skriver GÖRAN GREIDER om den stillsamt revolutionäre utopisten Jesus.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nej, det hände sig inte alls vid denna tid att det från kejsar Augustus utgick ett påbud om att hela världen skulle skattskrivas. Historikerna har inte funnit något sådant dekret. Och inte heller föddes Jesus i Betlehem utan naturligtvis i sin hemby Nazareth i nedre Galiléen som på hans tid var en liten håla med några hundra invånare. Att evangelisten så gärna ville förlägga Människosonens födelse till Betlehem var ett sätt att ansluta berättelsens hjälte till händelserna i Gamla testamentet, ty i Betlehem föddes David. Att Jesus som tolvåring skulle ha imponerat på de skriftlärda i Templet är också en påhittad historia. Med 99 procents säkerhet var han en utfattig judisk grabb som aldrig skulle vågat drömma om att få lära sig läsa. På sätt och vis har Jesus överhuvudtaget ingen barndom. Den har gått förlorad i de stora bondemassornas djupa, arkivlösa natt.

Vem var Jesus son till? Nya testamentet föreslår att hans ursprung var gudomligt så att säga på faderssidan, men redan kristendomskritikerna i det Rom som snart skulle börja oroa sig för att en slavreligion spred sig i katakomber och bland allehanda fattiga, förkastade den tanken. Problemet för dessa kritiker var emellertid inte just det där att Jesus påstods vara gudomlig; redan Augustus var ju gudomlig. Nej, det irriterande för den romerska kolonialmaktens övre skikt var påståendet att en fattig man från Imperiets torra utkanter, värsta landsorten, skulle kunna vara gudomlig. Med hela tyngden hos det då existerande klassamhällets arrogans avhånades denne Messiasgestalt.

Även evangelisterna, ett slags antikens spindoktorer upptagna med att väva samman ett gångbart partiprogram för den nya rörelsen, hade uppenbarligen vissa problem med Jesu sociala ursprung. När den kringvandrande predikanten anlände till hemstaden frågades det och viskades det. Är han inte härifrån? Är det inte han som är son till Josef, snickaren? Snickare, har eftervärlden då tänkt och framför sig sett en liten prydlig finsnickarverkstad, med Josef lutad över de dyrbara träslagen. Men det grekiska ord som översatts till snickare, tekton, betydde någonting helt annat. För en dåtida romare var det ett nedsättande skällsord, ungefär som fattighjon, eller daglönare.

I Medelhavets sociala värld för tvåtusen år sedan fanns det i toppen ett ytterst tunt skikt av slavägare, präster och en och annan uppstigen köpman. Den överväldigande massan utgjordes av fattiga bönder och under dem fanns ett ännu sämre ställt socialt stratum: de jordlösa, de som inte ägde någonting alls, på eller över gränsen till tiggeriet, de som bara utgjorde en reservarmé för att pressa lönerna så lågt det bara var möjligt.

Jesus, liksom hans far, kan mycket väl länge ha försörjt sig som tillfällighetsanställd byggjobbare eller snarare hantlangare i staden Sipporis en halvmil norrut. Från de understa av de understa klev således denne gestalt fram men det är först när han nått vuxen ålder som det går att veta något mer konkret om honom.

Det lilla som går att veta om den historiske Jesus tar alltså sin början när han redan är vuxen och söker upp Johannes döparen som höll till vid floden Jordans stränder. Vad gjorde Johannes där egentligen? Under årtiondena före och efter år noll fanns det gott om apokalyptiska ökenpredikanter som oroade den romerska övermakten och deras inhemska hantlangare. Framåt sextiotalet skulle situationen till slut explodera och övergå i öppet uppror mot den romerske ståthållaren – det påminner om Irak i dag, eller om livet på ockuperad palestinsk mark. Upproren slogs ned, var utsiktslösa.

Sådana män som Johannes döparen hade ändå en genial idé som var genomströmmad av hela den enorma symboliska kraften i det Gamla testamentets värld: den som döps i floden Jordans vatten återvänder till det ockuperade landet som en potentiell befrielsekämpe, redo att gå till uppror den dag tiden var mogen. Från öknen lät han människorna återvända över floden, just som en gång Moses rört sig in i det förlovade landet: historien legitimerade en framtida frihetskamp. Därför avrättades till sist Johannes döparen. Men Jesus hann bli döpt.

Det budskap han sedan förde ut i sin frihetstörstande och utblottade värld var mindre militant än Johannes, även om han då och då fick sina revolutionära utbrott, som när han välte månglarnas bord i Templet i Jerusalem – dessa bord, där de ekonomiska skulder som folk pådragit sig bokfördes (ett slags kronofogdemyndighet), var en avskydd symbol för den koloniala övermakten. Det var alltså inte någon småkommers han blev förbannad på, utan på en finansiell institution i ockupanternas tjänst. Till och med i evangelierna smög sig faktiskt ekon av denna antiimperialistiska kamp fram i den djupa politiska tystnad som där annars råder. När Jesus driver ut demoner ur en besatt ger demonen sig själv ett namn: Legion. Alltså ordet för den militära romerska makten. De förtryckta judarna blev, många av dem, helt enkelt traumatiserade av sin vanmäktiga underordning.

Budskapet Jesus förde ut var trots det märkligt fredligt. Några mirakler som kortslöt naturlagarna sysslade han naturligtvis inte med. De som återges i evangelierna äger dessutom alltid rum när någon av Jesu självutnämnda påläggskalvar är med – för att stänka legitimitet och utvaldhet över dem. Nej, hans mirakler var rätt och slätt sociala. Han åt med dem som man inte fick äta med. Han talade med dem man inte fick tala med. Han inneslöt dem som var uteslutna. Han var den jordlöse mannen från Nazareth som i allt han företog sig upphävde den rådande maktordningen i ett ständigt, liksom kringvandrande socialt mirakel. Detta är den utopiska kärnan i de suddiga och förvridna bilder av Jesus som evangelierna ger oss: upphävandet av egendomen, hävdandet av den sociala gemenskapens primat, det jämlika delandet av de frukter som jorden erbjuder. Rivandet av alla hierarkier. Det är alla utopiers kärna.

Han avrättades på det grymmaste sätt som antikens tortyrtekniker hade kunnat komma på, genom korsfästning. Ingen överlevde det. Utdragna plågor, förblödning och till slut döden i mörkret utanför stadsmurarna. När döden inträtt dröjde det inte länge förrän rovfåglar och vilda djur närmade sig och började äta av kroppen.

Jesu kropp hade utplånats ur historien. De fördolda orden fortsatte att vandra.

Göran Greider