ÅSIKT

Ta kampen med klass

Greider och Linderborg: Det räcker inte med antirasism för att ­vinna över högerpopulisterna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Urban Andersson
En antirasismdemonstration mötte Jimmie Åkesson när SD:s valturné stannade till i Göteborg. Fint så. Men vänstern måste bli mer än bara en ­negation av rasismen, skriver Göran Greider och Åsa Linderborg.
KULTUR

De yttersta tiderna närmar sig, i vart fall för vänstern. Uppenbarligen har vi nu nått den punkt där många vänsterskribenter helt sonika förnekar att det existerar materiella omständigheter i botten på avgörande politiska skeenden.

Skribenter som Petter Larsson (Aftonbladet 23 sept) och den för kultursides-liberalerna representativa Kristina Lindquist (Dagens Nyheter 10 sept) tycks vara lika motvilliga att använda sig av klass som förklaringsfaktor till den högerpopulistiska vågen som det borgerliga kommentariatet är och alltid har varit.

Det ironiska är att denna motvilja i sig speglar såväl Vänsterpartiets som Socialdemokraternas växande oförmåga att attrahera en bred arbetarklass: V har i dag större stöd bland högutbildade än lågutbildade. Bland akademiker i storstäder gjorde S i år sitt bästa val sedan 1994, samtidigt som partiet tappade arbetarröster.

SD ökar naturligtvis sitt stöd i alla samhällsskikt. Men partiet är enligt VALU överrepresenterat bland lågutbildade och sjukskrivna. Procentuellt lade nästan tre gånger fler arbetare än SACO-medlemmar rösten på detta främlingsfientliga missnöjesparti.

SD är särskilt attraktivt bland småföretagare. Förmodligen därför att många av dem har arbetsvillkor som ligger nära vanlig arbetarklass, men utan att äga de rättigheter LO-kollektivet kämpat sig till, såsom fem veckors semester. Det rör sig ofta om levebrödsföretag som aldrig gör några vinster och som saknar en solidarisk idé såsom en fackförening att luta sig mot.

Det eländiga är att de vänsterdebattörer som är ointresserade av klassanalys tror att vi som är det nöjer oss med att upprepa mantrat klass, klass, klass.

Att partiet går allt bättre bland utrikes födda beror av allt att döma på att det bland dessa är vanligare att vara arbetarklass. De är oroligare för konkurrens på arbetsmarknaden än högutbildade tjänstemän. De tillhör finanskrisens och arbetslinjens stora förlorare.

Och inte bara det: SD växer i takt med avståndet till olika maktcentra. Stödet för SD är oftast lägst i länens residensorter och högre ju längre bort från dem man kommer. Troligen gäller samma sak i Skåne, även om regionen är ett specialfall, med sina långa traditioner av missnöje, och med Malmös invandrade befolkning som särskilt hatobjekt bland högerpopulister.

Givetvis vet vi att allt stöd för högerpopulismen inte kommer från före detta s-väljare. Det finns många boningar i Åkessons hus: Försvarsvänner, klimatförnekare, EU-motståndare, islamofober från alla samhällsklasser, varghatare, arbetare som alltid varit reaktionära, före detta moderater, lägre tjänstemän som känner sig pressade från alla håll. Och så vidare.

Men hur man än ser på valresultatet är det ett glasklart maktlandskap som framträder ur röstlängderna: Ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD. Att då som många vänsterdebattörer gör, försöka förklara högerpopulismen enbart som ett utslag av rasistiska fördomar, är fullständigt häpnadsväckande.

De är så främmande för att tänka i termer av klass, att de till och med diskvalificerar forskning på området. Eller, som Charlotte Wiberg (DN 25 sept), på sin höjd möjligen ser lite välgörenhet från den urbana medelklassens sida gentemot glesbygden, som vägen fram för en antirasistisk rörelse.

I praktiken innebär det att denna vänster nu tar ett avgörande steg bort från strukturella förklaringar till individuella, ja, från socialism till liberalism, från maktkritik till mer eller mindre självgod moralism.

Sista striden handlar för denna vänster inte längre om att utmana de ekonomiska eliterna med maktkritik och fördelningspolitik, utan om liberala värderingar mot konservatism. Simsalabim: Nu slipper vi befatta oss alls med de moraliskt förkastliga!

Det eländiga är att de vänsterdebattörer som är ointresserade av klassanalys tror att vi som är det nöjer oss med att upprepa mantrat klass, klass, klass. Petter Larsson menar att det i stället är den politiska ”agendan” som förändrats – och javisst, säger vi, så är det. Men den politiska agendan har ju skiftat just därför att vänstern och socialdemokratin under årtionden blivit allt mindre intresserade både av att tala om klass och av att genomdriva reformer som, på allvar, gynnar den breda arbetarklassen.

Varje gång ord som klassamhälle och arbetarklass uttalas blixtbelyses makt och varje gång de förtigs avideologiseras arbetarrörelsen: Blott den inskränkta nationalismen utmanar då marknadstänkandet.

I vår bok Populistiska manifestet, som slår både mot höger och vänster, deklarerar vi klart och tydligt att antirasismen är och förblir nödvändig. Rasism och nationalism är självständiga tankefigurer, ofta djupt inbäddade i västvärlden och i varje nationalstat, som ständigt måste bekämpas. Men den vänster som enbart sysslar med antirasism är dömd att förlora.

Den är dömd till nederlag därför att frånvaron av klass och kön i analysen just ger frågor kring migrationspolitik eller lag och ordning en plats i solen samtidigt som alla andra maktfrågor försänks i skugga.

Vänstern måste bli mer än enbart en negation av rasismen: Den måste åter börja drömma, stort och ideologiskt, om ett exploateringsfritt samhälle.

ARTIKELN HANDLAR OM