ÅSIKT

Från Kris till kris

Magnus Ringgren om kompisgänget runt skandalerna i Svenska Akademien

avMagnus Ringgren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vårt minne blir allt kortare. Metoo håller redan på att bli gammalt, och vad som hände före internet kan vi knappt ens föreställa oss som verkligt. Men för att förstå dagens skandaler måste man gå ännu längre tillbaka i tiden. Kulturens och ideologiernas vågrörelser är mycket långa.

Kurt Aspelin (1929–1977) var litteraturvetare i Göteborg med en oerhörd arbetskapacitet. Förutom sina väldiga böcker om C J L Almqvist kom han att bli den store introduktören av nya idéer inom humaniora. Han satte i gång en förnyelse av fältet som vi fortfarande lever i.

Aspelin började tidsenligt med antologin Marxistiska litteraturanalyser (1970) men upptäckte snart att marxismen bara var en av många tanketraditioner som borde presenteras för svenska läsare. Däri var han en förebildlig intellektuell, ingen partigängare. Det blev en lång rad antologier som lästes flitigt på universiteten.

Foto: TT
Katarina Frostenson, poet, med Jean-Claude Arnault 1989.

Man brukar betrakta den här perioden som marxismens högflod på högskolorna, men de ”kritiska seminarier” som uppstod lite här och där sysslade snart med allt från rysk formalism till hermeneutik. Man började tala om ”poststrukturalism”, men efterhand blev det ”postmodernism” (med en term inlånad från arkitekturen). På den här tiden var det litteraturvetarna som importerade nya tankar från kontinenten. Filosoferna blev kvar i den anglosaxiska analytiska traditionen några decennier till.


De kritiska seminarierna orsakade en hel del buller och bång, men de dog snart ut. Folk gick in i fållorna och blev doktorander. Författare och konstnärer stötte dock till. Och vips fanns en tidskrift i Stockholm med mycket hög svansföring och lika hög svårighetsgrad hos texterna. Den började ges ut 1977 och hette Kris.

Foto: TT
Aris Fioretos, författare.

De tidiga redaktörerna – knappt en kvinna i sikte, det är sant – är kända namn i dag – Stig Larsson, Horace Engdahl, Daniel Birnbaum, Ola Billgren, Max Book, Sven-Olov Wallenstein, Aris Fioretos, Hans Ruin, Anders Olsson. Kretsen blev känd som drivande kulturella maktspelare 1982. Ett jättegräl i pressen livar alltid upp och smider samman. Huvudscener var Expressen och Dagens Nyheter. Själv hade jag en obetydlig roll i sammanhanget.

Våren 1982 gav jag ut en liten bok som hette Självdeklaration, en antologi där 70-talets debutanter skrev i egen sak. Horace Engdahl dök som en havsörn mot boken, och svallvågorna räckte hela den sommaren. En förlegad litteratur skulle rensas ut och en ny anda etableras. Det var de postmoderna idealen som gjorde sin entré i dagsljus och dagspress. Rabulism är en utmärkt karriärstrategi, och redaktionerna hejade på. Kolerikern är den bäste entertainern. Man krävde teoretisk medvetenhet av litteraturen, och den kunde med fördel inhämtas i tidskriften Kris.


Författare är inte alltid så lätta att kommendera. Prosaisterna var svårast. Poeterna kom däremot så småningom att skriva som Kris-kretsen ville. Katarina Frostenson anslöt sig ganska snart till gänget, och i dag har vi en avancerad poesi som följer upp traditionen.

Redan är tre akademiledamöter nämnda, två betydande konstnärer, ett par professorer. Många stabila karriärer började där i mitten av 80-talet, och de har fram till nu – i pensionsåldern – varit ganska ohotade.

Jag tror att fixeringen vid Metoo har blockerat sikten för många
i den här affären. Den har egentligen handlat om makt över idéer

Daniel Birnbaum blev chef för Moderna museet. Aris Fioretos har (långt om länge) blivit en betydande romanförfattare vid sidan av professuren i estetik. Max Book är så känd som konstnär att hans målningar får en roll i en bra deckarserie som Springfloden. Horace Engdahl har blivit nästintill älskad efter ett par bildningsodysséer i tv. Eliten har nästan blivit folklig, och så blir det ju ofta.

Foto: TT
Daniel Birnbaum, chef för Moderna museet.

Kanske har idéerna stelnat inne i de framrullande karriärerna. Rörliga människor ska måhända inte stiga uppåt utan förflytta sig i sidled, gärna med ett och annat stappel. Jag har en viss kultursociologisk ängslan inför att feminismen av Metoo-typ kan vara en lika bräcklig och stel överideologi som det postmoderna var. Vi får se.


Åter till historien. Den kvalificerade kulturen visade sig tåla också en publik öga mot öga. En populär scen skapades i en källare i Vasastan i Stockholm. Akademiledamöter var ofta där. De medverkade, de blandade sig med den vanliga gråhårspubliken som befolkar alla kulturinstitutioner. Inget fel i det; när man blir gråhårig blir man helt enkelt lite klokare och lite mer intresserad av kultur.

Men i den där källaren gick det snett. Jäv och konstiga affärer började kleta av sig på Akademien som var en av finansiärerna (inte den enda dock). För vårt korta minne är förstås våldtäktsdomen mot källarchefen det som syns bäst. Alla de kulturjournalister – de var många – som var där genom decennierna (många från DN som drivit den här saken hårdast) tycks inte ha märkt nåt, och det är förstås lite konstigt. Lät man den goda saken skymma den kritiska blicken fram till exakt rätt ögonblick för det stora avslöjandet?

Mitt i skandalvirveln står ett gammalt sammansvetsat kompisgäng med väl intränade övertygelser och estetiska preferenser och med maktpositioner inom och utanför Akademien. Man kan jämföra med Måndagsgruppen, konstmusikens informella maktcentrum från 40-talet och en lång tid framöver. Den slapp (nästan) skandalerna, men den var lika dominerande inom sitt fält som Kris-gruppen inom sitt.


Jag tror att fixeringen vid Metoo har blockerat sikten för många i den här affären. Den har egentligen handlat om makt över idéer, och rötterna går femtio år tillbaka i tiden. Man kan inte anklaga folk för att bli kompisar och starta en tidskrift, inte heller för att vara begåvade och börja klättra i hierarkierna. Men det fanns och finns en värld utanför gänget, en värld där vanlig moral gäller, där andra tankar än de egna tänks. En värld där kvinnor existerar. Nu har den gjort sig påmind.

Låt aldrig dina idéer täcka hela himlavalvet.
Då förvandlas de till giftig smog.

ARTIKELN HANDLAR OM