ÅSIKT

Skördetid - för vem?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JOHAN EHRENBERG om lysande utsikter - och en feg, svag och korkad vänster

Låt oss alla erkänna att vi är vilsna. Alla vi som kallar oss socialister eller vänster. Ja, även de som - liksom Göran Persson - inte längre vill kalla

sig socialister utan är "sociala demokrater". (Undrar vad Palme hade tänkt om det uttalandet).

Vilsenheten handlar om att de grundläggande värdena inte längre påstås gälla, kartan är ny och kompassen snurrar vilt.

Vad är det för fel på avdrag för hushållstjänster, säger plötsligt radikala sossar.

Vad är det för fel på avgifter, säger fritänkande vänsterpartister.

Vad är det för fel på kungen, på friskolor, på privata vårdcentraler, på flexibel arbetsmarknad, på miljardärer som finansierar kultur (i stället för det offentliga), på skattefrihet för förmögna "

Vad är det för fel på lite konkurrens inom offentlig sektor? Ska verkligen staten äga kapitalistiska bolag? Nog fuskar en del sjuka? Visst kan väl flyktingbarn simulera apati?

Visst måste man hålla i pengarna när budgeten går plus? Vem vill vara "oansvarig"?

Jo, det blåser högervindar inom arbetarrörelsen just nu, när "skördetiden" är inne om man ska tro Nuder.

Samma sak hände på 80-talet. Den ekonomiska uppgången internationellt blev i Sverige en period av högervridning inom arbetarrörelsen. På 90-talet kom en motreaktion, de värsta ideologiska förnyarna fick huka sig några år, men efter 2000 rullar "förnyelsen" på.

Det handlar om ett förborgerligande.

Slutpunkten kommer när medierna så här några måna-

der före valet lägger Reinfeldts och Perssons porträtt över varandra och gör en spökbild där "ingenting skiljer dem åt".

Det är inte sant. Om man läser moderaternas eller alliansens ekonomiska politik (men vilken journalist gör det) så ser man förslag som får nackhåren att resa sig på dem som drabbas. En långtidssjuk kan förlora upp till 35 000 per år! Kvinnor med låga pensioner

kan förlora över en tredjedel av pensionen. Arbetslösa förlorar tiotusentals kronor, medan en manlig högre tjänsteman tjänar många tusen. Kvinnor i snitt förlorar, män vinner. Reinfeldts förslag är varken "måttliga" eller neutrala. De handlar om att öka klyftorna, de som har det bra får lite mer (jo, även industriarbetare får en liten skattesänkning) medan alla som behöver välfärden förlorar. Målet med politiken är att skapa en ny låglönegrupp i Sverige, låga arbetslöshetsersättningar ska ge lägre löner.

Jo, det är sant, förslag som väcker ilska drar man snabbt tillbaka (som förslaget om att kraftigt minska ersättningen för vård av sjukt barn - mitt tips är att nästa tillbakadragna förslag blir den sänkta föräldrapenningen) men det systemskifte Borg och Reinfeldt är ute efter finns hela tiden kvar. För när det svenska folket år efter år visat sig rätt oemottagligt inför en borgerlig skatterevolution så går man andra vägen. Minskar bidrag och stöd till dem som skatterna skulle utjämna för. Samtidigt ska den övre medelklassen få köpa sig fler tjänster från underbetalda, i stället för merahemtjänst blir det "frihet" i form av köpt hemhjälp.

Därför talar borgerliga politiker och medier om att "ställa krav" om sjukfusk och på regioner med slöa arbetslösa.

Därför måste en arbetarrörelse fundera lite längre i stället för att börja fumla med ideologin och tro att avgifter eller privatisering är en fråga om "teknikaliteter".

Vi lever i en skördetid. Jo, så är det. Kapitalismen är inne i en våldsam expansion, man behöver inte vara en ny Marx för att förstå vad det innebär när en tredjedel av mänskligheten plötsligt på några årtionden blir tillgänglig som ny marknad för de globala företagen. Kina och Indien är dessutom i hög grad statskontrollerad kapitalism, storkapitalet behöver inte frukta samma misslyckande som roffarkapitalismen i Ryssland varit (och ännu är).

Världen kommer alltså att bli mycket rikare, i land efter land ställs frågan om hur rikedomarna ska fördelas.

Världen blir också radikalare. Det är inte en slump att vi fått historiska vänstersegrar i Latinamerika, att illegala arbetare organiserar sig i USA, att den sociala globala rörelsen växer - se Indien - eller att ungdomar i Frankrike nästan störtar en regering via gatorna.

Vem kunde på 70-talet drömma om att hundratusentals skulle samlas i Aten till en jättedemonstration för global rättvisa?

Nej, jag tror inte "tvärtomutvecklingen" i Sverige handlar om att vi inget vet. Det är sant att inga medier rapporterar om 150 000 i en demonstration, eller om en ny underjordisk arbetarorganisering i Kina. Men genom internet har vi aldrig kunnat vara så välinformerade som nu.

Herregud, varje dag publiceras ju bevisen på hur rikt det här landet är. 75 miljarder gör de stora bankerna i vins-ter i år. Jämför det med den "reformbudget" Nuder, v och mp lagt så förstår du skratten i bolagsrummen. Nej, det är inte ens lönt att räkna upp miljardvinsterna exportbolagen gjort på den billiga kronan. Diskuterar du det så "försvinner jobben".

I en tid av global expansion - där Sveriges kapitalägare varit bland de mest lyckosamma - diskuterar arbetarrörelsen "hoten från låglöneländerna". (Fast bara 470 personer sas upp 2005 på grund av att företag flyttade utanför EU, enligt Ams). Arbetarrörelsen kämpar mot problem som inte är - jobbflytt, kapitalflykt, pensionsskulder - de "realistiska" letar lösningar i borgerlighetens papperskorgar, samtidigt som den offentliga sektorn gör minst 50 miljarder i överskott i år. Det finns snart 200 miljarder oanvänt i statsfinanserna och ändå accepterar vi hundratusentals långtidssjukskrivna och arbetslösa som skulle kunna få jobb i morgon.

Varför är det så här?

Varför blir världen radikalare i bättre tider, men arbetarrörelsen i Sverige räddare?

Inte ens LO tar kamp för högre löner när "övervinster" flinar hånfullt mot löntagarna, man skyller på Riksbanken, en lydighet som inte drabbat tyska fackföreningar (som har en minst lika nyliberal eurobank emot sig).

Nyligen kunde alla se en märklig scen inom politiken. S i Stockholm har tagit ett valprogram med några små, små REFORMER på förslag. Två timmars hemtjänst för alla utan byråkratiskt krångel. Gratis fritids. Billigare kollektivtrafik. Små förbättringar för alla och det är klart borgarna surar och hellre vill ha skattesänkningar.

Men det märkliga är att den stora surheten kommer inifrån. Från andra s-kommuner, från nedskärningsideologer inom partiet och från riksnivå där partiledare Persson gång på gång angriper stockholmarna och Billström. (Han verkar helt rabiat i sin motvilja mot starka kvinnliga ledare). Kanske ägnade kommunpolitikerna så mycket tankekraft åt nedskärningspolitiken att de helt enkelt inte orkar se miljardöverskotten inom landstingen och kommunerna? Som tokiga kanalsimmare fortsätter man crawla trots att man för länge sen kommit upp på land.

Nej, man ska inte skämta. Det är inte roligt. Motståndet ÄR svagt. Feminismen kryper samman i fosterställning inför de verbala slagen från en fullständigt obarmhärtig kår av fientliga medier. Varje annan rörelse går bakåt, man kivas och splittras och surar för att Bushs politik inte föder en ny Vietnamrörelse. Men befrielserörelser föds när befrielsen är nära, inte när vårdavgifter och religiösa friskolor är visionerna för dagen.

Det ÄR skördetid.

Så, vem ska få skörda?

Johan Ehrenberg (–)