ÅSIKT

En nyfikenhet som saknas

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Utan CH Hermansson hade kommunistpartiet inte överlevt

Foto: CH Hermanssons attityd till politiken, nyfikenheten och viljan till omprövning är något att sakna i dagens ofta tvärsäkra debatt, skriver Jonas Sjöstedt.

På våren 1917 bildades det nya vänsterpartiet av socialdemokraternas utträngda vänsterflygel. Det parti som efter några år omvandlades till SKP, det svenska kommunistpartiet. Sent under hösten samma år grep bolsjevikerna makten i Ryssland. I december föddes CH Hermansson i Bollnäs.

Som 13-åring blickar han ut genom skolans fönster och ser arbetarmassorna välla fram genom Sundsvalls gator i protest mot arbetarmorden i Ådalen. I ett Sverige präglat av klasskamp och armod söker sig den unge CH till SSU. Han flyttar vidare till Stockholm för att studera och går med i Clarté.

När CH går med i SKP i oktober 1941 anfaller de tyska trupperna Moskvas förorter. CH har nyligen gift sig med en judinna. Kampen mot fascism och nazism handlar om liv och död.

CH blir snabbt en av SKPs ledande, och få, intellektuella. Högerfolk älskar att påpeka att han hyllade Stalin. Det är sant. Men det avgörande är att han sedan förmådde ompröva sig och sin syn på socialismen och få med sig sitt parti på en modernisering som i grunden förändrade den svenska vänstern. Jag kan förstå varför högern inte vill se det, det gör vänstern till en mycket svårare motståndare.

När CH valdes till partiordförande 1964 pyrde oppositionen i det förstockade kommunistpartiet. CH styrde åt ett annat håll. Partiet valde en självständig väg. Äntligen kritiserades bristen på demokrati i kommuniststyrda länder och CH fördömde Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien. Vänstern öppnades upp. CH visade hur ett fåtal familjer hade den ekonomiska makten i Sverige. I en tid av vänstervåg, gruvstrejk och solidaritet med Vietnams kamp lades grunden till en modern vänster.

Med historiens bekväma facit i hand kan vi också se bristerna. Reformerna borde ha varit ännu mer resoluta. De Moskvatrogna borde ha tryckts ut tidigare. Det kommunistiska begreppet borde ha övergetts redan då. Det fanns mycket tvekan. Men situationen var nog inte enkel för CH, de traditionella i partiet gjorde allt för att sabotera och den nya unga vänstern var ofta dogmatiska nyleninister.

Mitt eget första möte med CH är i valrörelsen 1979. Partiets centrala valturné, en segelskuta, når min hemstad Vänersborg. Jag är 14 år och imponeras av att självaste CH gärna pratar med oss, oss unga vanliga partimedlemmar. Han visar sig vara reflekterande och lågmäld, men också skarp och kunnig.

Öppenheten mot de nya rörelserna. Marxismen som levande verktyg i vår tid. Kritiken mot övergrepp i socialismens namn. Självständighet gentemot socialdemokratin. Intresset för makten över produktionen, demokratin på arbetsplatserna. Arvet efter CH är högst relevant för vänstern. För mig är också CH:s attityd till politiken, nyfikenheten och viljan till omprövning är något att sakna i dagens ofta tvärsäkra debatt.

Ibland har jag funderat över vad som hänt om CH inte hade lyckats förändra partiet. Jag tror att det gamla kommunistpartiet då hade varit dömt till sotdöden. I stället hade vi fått skapa en ny vänster. En vänster som sannolikt hade varit mycket lik dagens Vänsterparti. Jag är tacksam för att CH gjorde så mycket av jobbet på vägen.

Jonas Sjöstedt

ARTIKELN HANDLAR OM