ÅSIKT

Leve Kung Danne!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Aagård: Lantiskillen från Ockelbo är demokratins framtid

1 av 3 | Foto: FOLKETS MAN Aftonbladets Martin Aagård vill se Daniel Westling som Sveriges näste kung.

Åh Daniel, broder Daniel!

Du lantisgrabbarnas prinsessan Diana.

Det är dags för dig att ta ett historiskt steg för jämställdheten.

Uppväxt som jag är i Mackmyra (som borde vara mest känt för en av de viktigaste strejkerna i svensk arbetarhistoria), vet jag allt om Daniel Westlings bakgrund i nedre Norrlands inland, där brukssamhällena sömlöst övergår i varandra. Vi hyrde sommarstuga i Ockelbo. Min flickvän kom därifrån. Och så fruktansvärt svenniga vi var. Vi tittade på tv, drack hembränt och spelade innebandy. Vi smygrökte Prince och mumsade långfranska i gillestugan. Hade jag känt Daniel hade jag kallat honom ”Danne” och hälsat genom att slå honom så hårt jag orkade på överarmen.

Därför finns det en del av mig som alltid kommer att älska Daniel Westling av inget annat skäl än hans etniska bakgrund. Jag älskar hans lite för öppna ä:n och hans maskerade kakuminala ”l”. Jag älskar att en av oss lantisgrabbar, med våra dåliga frisyrer, dåliga utbildning och dåliga smak lyckades erövra halva kungariket.

Denna min totalidentifierande kärlek till Daniel kallar debattören och litteraturdocenten Göran Hägg kort och gott ”dum” i sin lilla bok Utveckla monarkin. Det enda som är tillnärmelsevis dummare än att beundra en sådan askungesaga är att beundra Naken-Janne, skriver han.

Jag förlåter honom. Göran Hägg har själv förälskat sig i en massa mindre begåvade saker. Sin egen rabulistiska stil till exempel.

Hägg har skrivit något så sällsynt som en stridsskrift mot monarkin, komplett med förslag till ny regeringsform och allt. Han vill så klart mäta sig med Vilhelm Mobergs klassiska Därför är jag republikan från 1965. Men Häggs slutsats är inte lika vass. För där Moberg argumenterade att monarkin inskränker demokratin och därför måste försvinna vill Hägg att vi väljer vår kung. Och vår drottning! Vi ska välja två regenter på högst 15 år vardera.

Den svenska kronan har bara undantagsvis varit arvegods. Kungamakten har oftast stulits, röstats eller kompromissats fram. Hans grundtes är att monarki är politik, inget annat. Och då bör vi få rösta om hur den ska se ut. Det är underhållande läsning, men hans slutsats barock.

Hägg är inte ensam om att dra lans mot kungahuset denna vår. Expressens förre kulturchef Per Svensson är rikets mest välformulerade och passionerade republikan. Hans kunskaper om hur Carl XVI Gustafs far fjäskade för nazismen och lierade sig med det djupt antisemitiska Coburgska furstehuset är måste-läsning för alla som är kritiska mot familjen Bernadotte.

I Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu förklarar Svensson att min naiva kärlek till Daniel Westling snarare är ett utslag för hur den ”postmoderna monarkin” utövar sin makt genom mediala sagor. Och det äcklar Svensson. ”Långsamt men säkert förvandlas monarkin till skräpkultur och såpasubstitut, blir ett nischfenomen och läggs till sist ner”, spår han. Han lever i en värld med tydliga motsättningar. Å ena sidan ett kungahus han avskyr. Å andra sidan ett folk fyllt av skräpkultur. När Victoria blandas med sin Daniel blir det livsfarligt. Samhällsklassernas nitro och glycerin. ”Den massmediala folkligheten gifter sig med den magiska särskildheten. Det är ett power couple”, skriver han.

Kungligheter med starkt inflytande är farliga. I Norge propagerar Märta Louise för New Age och i England hetsar Charles mot modern arkitektur. Svensson är skoningslös i sin liberala ståndpunkt. Staten bör varken driva bilfabrik eller kungahus. Sälj ut, sälj ut!

Vänder man Svenssons bok upp och ner får man läsa Svenska Dagbladets ledarskribent P J Anders Linders Ja. Monarkins bästa tid är nu. Ett pragmatiskt försvar för vår konstitutionella monarki som inte kan mäta sig med Svenssons text, men denna kungafjäskande lilla ryggsäck tar ändå udden av Svenssons kritik. Ett sånt dubbelkommando är verkligen att reducera debatten om monarkin till underhållning, fjäsk och trams – exakt det som Svensson kritiserar det duperade svenska folket för.

En av Svenssons många invändingar är att det är ”lite konstigt” att Daniel blir prins och hertig, när kungens farbröder inte fick vara prinsar.

Det finns faktiskt en lösning på det problemet: Gör Daniel till kung! Vilket, trots att det kommer från en medieduperad Daniel-dyrkande lantisgrabb, är ett mycket seriöst förslag.

Skillnaden mellan kung och drottning är en slående institutionell ojämlikhet i ett ovanligt jämställt land. Kung och drottning är de allra sista bland svenska ämbeten som inte bara är könsspecifika utan dessutom olika värda, trots tronföljdsreformen 1980. En drottninggemål bör i rättvisans namn inte vara mindre kunglig än en kungagemål. Carl Philip skulle om han blivit kung, ha äktat en drottning, inte en prinsessa, men Victoria får nöja sig med en prins vid sin sida.

Skulle inte kung Daniel bli överordnad drottning Victoria? Nej, det är ett synsätt som inte bara är dubbelt ojämlikt utan rent taliban-tänkande. Att förändra vår syn på kung och drottning är inte märkligare än att förändra synen på mannen som familjens överhuvud. Och, som Vilhelm Moberg påpekar betyder ordet konung (det är visserligen en omtvistad teori) just en ”kvinnas tillhörighet”.

Det här är ett förslag som inte saknar baktankar. Två stycken, närmare bestämt.

Jag vill kunna glädja Göran Hägg och Per Svensson. Ty de Bernadotteska blodsbanden skulle kollapsa av ett sådant arrangemang. En ättelängd med kung Danne som anfader skulle tvinga vårt statsskick att reformeras fullt ut. Danne skulle bli den sista Bernadotte-kungen.

Vi behöver kung Daniel från Ockelbo för att den överkonsumerande svenska överklassen ska förstå att de inte kan få allt här i världen. Kung Dannes dynasti skulle bli ett litet steg närmare en, kanske inte i grunden bättre, men åtminstone roligare svensk demokrati.