Kultur

Finnomenalt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Cleas Wahlin ser en seger för teaterkonsten i Helsingfors

BERGMANS KLASSIKER Alma Pöysti och Wille Korander som Fanny och Alexander i Svenska teaterns version.

Försöken att iscensätta Ingmar Bergmans filmer på scen har i Sverige hittills varit föga framgångsrika, respekten tycks stå i vägen för självständigheten. När man i Oslo förra hösten satte upp Fanny och Alexander fick vi ett tempofyllt, men tillrättalagt återberättande av historien. Kontrasterna mellan den borgerliga, lilla världen och biskop Vergerus puritanska helvete slätades ut och Alexanders vedermödor blev en smula oklara.

På Svenska teatern i Helsingfors har man däremot skapat en föreställning med egna konturer, starka teatrala drag och en alldeles speciell relation till filmen. Inledningsvis sätter Narren/Berättaren ( Tobias Zilliacus) i gång ensemblen som ett slags marionetter, varefter historien spelas upp i ett väl rytmiserat tempo. Musikinslagen innefattar inte bara Bach och Hej tomtegubbar, utan även sånger av Allan Edwall och Khachaturians lätt förvridna vals från Masquerade. Scenerna är ofta effektiva, en gigantisk duk hålls upp av ensemblen i midjehöjd, så är där julbordet. För julottan räcker det med tända ljus bakom tunna, vita tygsjok och lite Mozart. Med eleganta och snabba scenövergångar ser vi den kända historien parallellt med Alexanders försök att omfatta sina erfarenheter så att han till slut kan börja göra teater av dem.

Den lilla, trygga världen slås sönder när Oscar ( Rabbe Smedlund) dör och Emelie får ett suggestivt och mycket starkt framställt sammanbrott av Åsa Wallenius.

Så kastas barnen ner i Vergerus ( Ville Virtanen) kalla helvete, men inte utan att regissör Maria Lundström leker med Bergman och teaterhistorien. Den middag som intas med biskopens nya familj spelas som en grotesk spöksonat, lika läskig som roande rymmer den både texten, filmen och Bergmans egen teatergärning.

Över huvud taget spelar ensemblen ofta med ett slags medvetet förhållande till filmens välkända aktörer. Det är som om de gör sina egna porträtt, samtidigt som de påminner publiken om sina filmiska föregångare. Det kan handla om kostymer, hur repliker fälls eller helt enkelt om ett helt eget porträtt av rollfiguren, som skapar en självständighet fri från konkurrens med filmens skådespelare.

Och framför allt finns här ett storartat ensemblespel där ingen försöker överglänsa någon annan. De bär alla fram historien, låter den utvecklas genom var och en tillsammans.

Så när familjen i slutet ska förevigas med ett fotografi ser vi hur alla gör sina små, personliga grimaser framför kameran medan Alexander leker friare med sin marionettdocka, klädd i samma rockiga nutidsmode som Narren.

Konsten kan, efter att ha överlevt seglatsen genom borgerskap och kristendom, ta magin som lots och skapa den föreställning som nyss har spelats upp.

Claes Wahlin

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!