Kultur

Expolitikerna som styr utvecklingen av skolan

Riksdagsmajoriteten lyssnar mer på sina gamla partikamrater än på vad svenska folket vill

Av: 

Marcus Larsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

  • Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt experiment. De reformer som skulle ge mångfald har i stället lett till att stora skolkoncerner allt hårdare segregerar elever i jakten på vinst och marknadsandelar. Förlorarna blir barnen, och i förlängningen demokratin.
  • I en serie artiklar beskriver vi hur systemet fungerar. I dag skriver Marcus Larsson, lärare och del av Tankesmedjan Balans.
Ilija Batljan, Anders Borg, Peje Emilsson, Anders Hultin, Ulla Hamilton och Bijan Fahimi – alla har de varit partipolitiskt aktiva på höga nivåer. I dag driver de skolkoncerner, handlar med skolbyggnader eller lobbar för friskolesektorn.
Ilija Batljan, Anders Borg, Peje Emilsson, Anders Hultin, Ulla Hamilton och Bijan Fahimi – alla har de varit partipolitiskt aktiva på höga nivåer. I dag driver de skolkoncerner, handlar med skolbyggnader eller lobbar för friskolesektorn.

KULTUR

Statsminister Magdalena Andersson var befriande tydlig när hon förra veckan presenterade regeringens förslag om sänkt skolpeng för fristående skolor. Socialdemokraterna säger sig vilja ta tillbaka den demokratiska kontrollen över skolan, från de expansiva skolkoncernerna och från skolföretagens lobbyister.

Här har de starkt stöd: Åtta av tio svenskar vill begränsa eller förbjuda vinster i skolan. Samtidigt går allt fler elever i koncernernas friskolor – alltså växer ett system som en klar majoritet av svenskarna inte vill ha.

Hur har kontrollen gått förlorad? Och varför tar politiker beslut i en riktning, trots att väljarna vill gå i en annan?

En del av den förlorade kontrollen handlar om att en kommun inte kan påverka det totala utbudet av elevplatser. Koncernskolor får starta trots att behovet saknas. Den instans som avgör om en friskola ska få öppna är den statliga Skolinspektionen. I sitt beslut ska myndigheten väga in hur etableringar påverkar kommunens elever – men förra året avslog inte Skolinspektionen en enda ansökan att starta grundskola av skälet att det kan att ske på bekostnad av elever i de kommunala skolorna.

Det finns många exempel på att Skolinspektionen borde avslagit koncernansökningar. Till exempel när Nordic International School ville etablera sig i Rotebro i Sollentuna kommun men kommunledningen bad Skolinspektionen att säga nej. Den moderata skolnämndsordföranden varnade för nedskärningar i de kommunala skolorna samt flaggade för att man kommer att få svårt att leva upp till lagens krav på att erbjuda Rotebrobarnen en kommunal skolplats i sitt närområde. Hennes vädjan var dock förgäves.

I Tibro, där Liberalerna har ordförandeposten i skolnämnden, vill Raoul Wallenbergskolan öppna en grundskola, vilket kommunpolitikerna har kämpat emot. I kommunen finns bara en högstadieskola vars elevantal skulle halveras om etableringen godkänns, med stora konsekvenser för de kommunala eleverna som följd. Vidare riskerar kommunens enda landsbygdsskola att stängas om elever därifrån söker sig till en nystartad koncernskola. Skolinspektionen sa ändå ja.

Det här är dålig politik. Ändå tas liknande beslut landet runt. Varför?

En annan kontroll allt fler kommunpolitiker frivilligt ger bort är den över själva byggnaderna där verksamheten bedrivs. Kommuner av alla politiska majoriteter säljer i dag ut sina skolfastigheter till bolag vars affärsidé är att köpa skolor, förskolor och äldreboenden och sedan hyra ut dem till kommunerna eller till fristående skolhuvudmän.

Det är nästan alltid dyrare för en kommun att hyra istället för att äga skolfastigheter. Dels kan kommuner låna pengar till lägre ränta än någon annan aktör och dels kräver de privata samhällsfastighetsbolagen avkastning på sitt satsade kapital. Om kommunen säljer skolor där privata huvudmän driver verksamhet flyttas vinsten från kommunen, där den kan användas till lägre totala lokalkostnader, till de stora samhällsfastighetsjättarna.

I morgon måndag ska den blågröna majoriteten i Stockholm stad bestämma om utförsäljningar av skolor och idrottshallar till ett värde av 1,9 miljarder, till IES och till samhällsfastighetsbolagen Nystad, Hemsö och SBB.

Det här är dålig politik. Ändå tas liknande beslut landet runt. Varför?

Jag tror att en del av förklaringen är att många före detta politiker numer företräder ägarintressen, som strävar efter att flytta så mycket makt som möjligt från det offentliga till det privata.

Skolan som fått tillstånd att öppna i Sollentuna ägs av Anders Hultin, före detta moderat topptjänsteman. Han var med och utformade friskolereformen och grundade Friskolornas Riksförbund. Skolan som fått tillstånd att öppna i Tibro, ägs av Per Egon Johansson, före detta partisekreterare för (då) KDS och statssekreterare i regeringen Bildt.

Andra exempel på skolkoncerner med före detta politiker som ägare är de två börsnoterade bolagen Aprendere (Lars Tunberg, L) och Tellusgruppen (Bijan Fahimi, då Fp), och privatägda Viljaskolan (Ole Salsten, S) och Kunskapsskolan (Peje Emilsson, M).

Före detta politiker sitter också i skolkoncernernas styrelser och/eller är anställda lobbyister i public affair-bolag. Bland Friskolornas Riksförbunds tidigare ordföranden finns före detta socialdemokratiska toppolitiker – Widar Andersson och Kjell Olof Feldt – en miljöpartist, Mikaela Valtersson, och en folkpartist: Lars Leijonborg. Nuvarande ordförande är fd centerpartistisk politiker, Sofia Larsen, och nuvarande vd sitter i Stockholms stads kommunfullmäktige för Moderaterna, Ulla Hamilton. Hennes företrädare på posten, centerpartisten Claes Nyberg, sitter i samma fullmäktige.

När allt fler skolor ägs av samhällsfastighetsbolag förlorar kommunpolitiker rådighet över lokalerna, vilket gör det allt svårare för politiker som säger sig vilja ta tillbaka kontrollen över skolan

Liknande strukturer återfinns i de växande samhällsfastighetsbolagen. När Offentliga hus skulle börsintroduceras 2020 angav bolaget styrelsens erfarenhet av offentlig sektor som en styrka. Då hade just Mats Hulth, S, och Ulf Adelsohn, M, ersatts i styrelsen av Björn Rosengren, S, och Carl Bildt, M. Bara ett år senare köptes Offentliga Hus upp av företaget SBB, grundat av Ilija Batljan, S, som tog rollen som ordförande i det uppköpta bolaget.

Det finns fler samhällsfastighetsbolag med före detta toppolitiker i sina styrelser. Anders Borg, M, är ordförande för Sehlhall fastigheter, Stefan Attefall, KD, sitter i Hoivatilats styrelse och Pär Nuder, S, är ordförande för Hemsö. Vidare har många före detta politiker värvats till de allt fler lobbyföretagen (Läs gärna Fastighetstidningens reportage ”Politikerna som bytte sida”, från april 2020).

I gränstrakten mellan skolkoncernerna, samhällsfastighetsbolagen och koncernlobbyisterna finns bolag som specialiserat sig på att dels lobba för ökad privatisering av skolor och dels vara rådgivare och analytiker till kommuner när de överväger om de ska sälja ut sina skolor. När Stockholms stad nu ska sälja skolor för 1,9 miljarder tar de hjälp av företaget Svefa, som får en halv procent av försäljningssumman (9,5 miljoner kronor). Ansvarigt borgarråd för affären är Joakim Larsson, M. I Svefas styrelse sitter hans företrädare Kristina Alvendal, M.

Ju högre andel elever i skolkoncernernas skolor, desto större marknad får samhällsfastighetsbolagen. När allt fler skolor ägs av samhällsfastighetsbolag förlorar kommunpolitiker rådighet över lokalerna, vilket gör det allt svårare för politiker som säger sig vilja ta tillbaka kontrollen över skolan. Gemensamt för båda branscherna är att före detta politiker spelar huvudrollen i expansionen – som ägare, i styrelser eller som lobbyister.

Väljarna har aldrig fått ta ställning till om de vill att aktiebolagsdrivna koncerner ska ta över skolmarknaden. Det står ingenting om aktiebolag i friskolereformen. Det är politiker som skapat den lagstiftning som tillåter koncernerna att växa.

Väljarna har länge velat gå i en riktning, men än så länge har en majoritet i riksdagen valt att strunta i väljarna

Väljarna har heller aldrig fått ta ställning till om det offentliga inte längre ska äga skollokaler utan sälja ut dem till privata bolag. Det har inte funnits någon sådan debatt.

Före detta politiker som startat skolkoncerner eller samhällsfastighetsbolag, engagerat sig i styrelser, i intresseorganisationer eller tagit jobb som lobbyister inte har gjort något fel. Det här är inte korruption och jag nämner inte deras namn för att smutskasta. Men de är produkten av ett system som inte fungerar, där kontrollen långsamt förts över från demokratiskt valda politiker till i många fall samma politiker, fast nu som ägare eller representanter för enorma aktiebolag.

Väljarna har länge velat gå i en riktning, men än så länge har en majoritet i riksdagen valt att strunta i väljarna och istället följa sina tidigare partikamraters önskan. Om statsministern vill ändra på det behöver hon nog göra upp också med socialdemokratiska politiker som bytt sida. Det räcker inte med att peka finger mot de borgerliga partierna.

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

LÄS VIDARE

Skolan måste ge mer än kunskapsförmedling

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Skolsveket

Skola & utbildning

Utbildningspolitik

Vinster i välfärden

Friskolornas Riksförbund