Fortfarande är det ingen som fattar Rand

I själva verket är hon antikapitalist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Författaren Ayn Rand, fotograferad 1962 med New Yorks Grand Central Terminal i bakgrunden.
Författaren Ayn Rand, fotograferad 1962 med New Yorks Grand Central Terminal i bakgrunden.

Säg vad du tycker om Ayn Rand, och du säger vad du står politiskt. Är man höger av den nyliberala skolan ska man dyrka henne, är man vänster ska man fnysa åt henne – nyliberal framtidsfiktion, antifeministisk dynga, fascistiskt skräp. När Annie Lööf uppgav Rand som sin favoritförfattare sa alla: uuuh!

Stackars Rand. Hon är ju bra! Och missförstådd av alla läger. Visst kan en del av kritiken stämma in på Och världen skälvde – men Urkällan, som nyligen getts ut som ljudbok, är något annat. En komplex roman vars handling går emot dess moral, och vars moral är helt unik. I den ser jag Rand teckna konturerna till något så oförmodat som en antikapitalistisk egoism.

Romanen, som publicerades 1943, tar oss till ett USA besatt av arkitektur. Överallt byggs det och varje nytt bygge recenseras med passion av landets krönikörer. Striden står mellan klassicism och modernism.

Vad Rand lyckas visa så briljant är att kapitalismen också är en kollektiv kultur.

Romanens hjältar är två egoister. Sägs det. Just därför är de masochister. Dominique Francon, dotter till en av USA:s främsta arkitekter, och Howard Roark, egensinnig arkitekt, är människor som älskar konsten över allt annat, i synnerhet skyskrapor. De går sin egen väg och bryr sig inte om vad andra tänker. De avskyr masskultur, banalitet och sociala människor – bara en karaktär har vänner är hennes integritet i fara hos Rand.

Eftersom de inte bryr sig om vad andra tänker, bryr de sig följaktligen inte heller om pengar eller makt. Pengar och makt är bara synonymer för social ställning, vilket en verklig egoist inte behöver. En verklig egoist försöker heller inte rädda sitt rykte. När de blir utkastade från skolor, anklagade i domstol, hånade i pressen, säger de inte ifrån. De ser ingen mening med det. Egoismen sitter nämligen inte i relationen till omvärlden, utan i relationen till det egna jaget och det egna skapandet.

Helen Mirren spelade Ayn Rand i ”The passion of Ayn Rand” i en tv-film från 1999.
Helen Mirren spelade Ayn Rand i ”The passion of Ayn Rand” i en tv-film från 1999.

Det här paret lever i en rutten omvärld. Nostalgi och kitsch grasserar, pengar är allt och kvalitet intet, agitatorer rycker med sig massorna hit och dit, ingen vågar ha en egen åsikt om något utan speglar sig nervöst i andras ögon. De tre onda tingen personifieras av kapitalisten Wynand, opportunisten Keating och socialisten Toohey.

Wynand är en tidningsmagnat som ger folk vad de vill ha: skräp. Keating är en karriärlysten men ack så medioker arkitekt som når framgång då han följer trender och slickar uppåt. Han lyckas dock aldrig slutföra projekten, och ber ständigt Roark om hjälp med ritningarna. Roark, hjälten, vill varken ha ära eller lön. Han hjälper till gratis då han inte står ut med att se fula hus. Toohey skriver gråtmilda krönikor om fattiga människor i Wynands tidningar, men är i själva verket en makthungrig populist: tänk nutida influencer.

De onda har det gemensamt att de följer strömmen. De har ingen originalitet, de gör bara vad som säljer. Om man kan tjäna pengar på bjäfsiga ornament och kampanjer för utblottade änkor, så varsågod. De anpassar sina åsikter efter vad som är trendigt och ordnar soiréer med gäster på innelistan.

Är då inte dessa människor egoister? Nej, menar Rand. Deras jag är nämligen beroende av andra, och därmed osjälvständiga.

Just detta kan också ses som ett fascistiskt drag hos Rand, ett övermänniskoideal: en intelligent människa är alltid vacker.

Vad Rand lyckas visa så briljant är att kapitalismen också är en kollektiv kultur. I kapitalismen är alla slavar under varandra: kapitalisten och konsumenterna håller varandra i ett järngrepp och ingen kan stiga ur. Konsumenternas smak blir den som kapitalisterna bestämt, men kapitalisterna måste också tillfredsställa folket. När Wynand slutligen börjar uttrycka en egen åsikt är hans dagar räknade.

Det finns ingen individualitet inom kommunismen, menade Rand – men inte i kapitalismen heller. Profitens lagar förkastar verklig genialitet till förmån för det som säljer. Och eftersom kapitalisten måste sälja mycket, krävs att han också likriktar människorna: många måste vilja ha samma sak, annars kan det inte finnas massproduktion. Rand må älska innovatören, men inte ägaren eller konsumenten. Den som skapar nytt förblir ensam.

Är Rand då fascist? Nej, för även fascismen kräver likriktning och ledare. Översatt till dansens språk skulle Rand snarast vara techno – inne i sin egen rytm, utan vilja att vare sig imponera eller anpassa stegen till en partner.

Men Urkällan är också en kärlekshistoria. En man och en kvinna åtrår och älskar varandra, diverse hinder ställs i deras väg, vilka de övervinner genom att visa att de är trogna sina ideal, och på slutet får de varandra.

Är inte kärleken då exempel på just den banalitet Ayn Rand föraktade så? Är den inte social, är den inte anpassningsbar? Urkällan följer västerländsk kärlekskanon till punkt och pricka. Mannen av folket som får den rika arvtagerskan genom att uppvisa mod och dådkraft, men som visar sig vara en välutbildad gentleman när han väl vunnit hennes kärlek. Här personifieras dådkraften av att Roark, då en arbetare på Francons fars bygge, tar sig in i hennes sovrum och kastar sig över henne. Nästa gång de ses är han arkitekt.

Romantisk kärlek är, i västerländsk kanon, alltid oförenlig med pengar. För att kunna älska måste en romankaraktär avstå från materiella ting. Det gör även Roark och Francon. Ingen av de andra karaktärerna har förmågan att älska på riktigt, då de är för upptagna med status och pengar. I kärlekens värld är Rand snarare tango än techno: närhet – avstånd – passion – omöjlig kärlek.

Francon och Roark gör lidandet och den omöjliga kärleken till en konst. Båda tycks vilja förstöra så mycket för kärleken som de bara kan. Francon gifter sig med två av Roarks värsta fiender som hon själv föraktar; först Keating och sedan Wynand. Roark väntar troget och tålmodigt.

Mötet mellan de två har även ytterligare en dimension: den feministiska. Även om Rand var en övertygad antifeminist i teorin, bedrar skenet. Vad hon skriver fram mellan Francon och Roark, sex år före Det andra könet, är en skiss på en jämlik relation. Utan svartsjuka, äganderätt eller kontroll.

Och i praktiken är det alltid kvinnan som är aktiv och mannen passiv hos Rand. Francon älskar nakna män och köper statyer av dem som hon kastar bort och förstör. När Roark gör inträde i romanen är han naken, muskulös och arbetar på hennes fars bygge. Hon står i grå dräkt och tittar på hans kropp – men en kropp är hos Rand aldrig enbart en kropp utan ett förkroppsligande av en själ.

Just detta kan också ses som ett fascistiskt drag hos Rand, ett övermänniskoideal: en intelligent människa är alltid vacker. Rand uttryckte ofta sin beundran för manliga hjältar, banala sagor och ytlig skönhet, en paradox som gör att ungefär hälften av bidragen till antologin Feminist Interpretations of Ayn Rand kallar henne en förrädare av sitt eget kön och hälften menar att hon är en feministisk föregångare.

Den som läser vännen Barbara Brandens biografi The Passion of Ayn Rand får många personliga nycklar till centrala teman hos Rand, som att hon gifte sig med en man hon trodde var intelligent, trots att han knappt sa ett ljud förutom ja och amen. Han såg bra ut – så han måste vara ett geni, tyckte Rand, dyrkade honom livet ut – och bedrog honom med unga fans. Det är denna paradox som gör att den egentliga urkällan i hennes verk är hennes undermedvetna. Hon må ha ikoniserat dollartecknet, men det hon skriver är antikapitalism.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.