Kultur

– Barn till alkoholister är rädda året runt

Ingvild H Rishøi har skrivit en julsaga full av både misär och magi

Av: 

Britt Peruzzi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Blytung realism, skrev recensenterna om hennes förra succébok.

Nu tar norska Ingvild H Rishøi grepp om årets mest laddade högtid.

– Många undrar vad man ska göra med alkoholistbarnen som är rädda på julen. Men de är ju rädda året om, säger författaren.

Inramningen i den prisade norskans roman Stargate är vackert grön som granarna på julmarknaden samtidigt som man anar en unken doft av en gammal Fords Wunderbaum.

Oslo gör sig redo för den efterlängtade familjehelgen men i en lägenhet i stadsdelen Tøyen är förväntningarna svajiga. Den ensamstående pappan och de två döttrarna har samma dröm om lycka men olika grader av realism skiljer dem åt.

Systrarna Ronja, 10, och Melissa, 16, lever med hemligheten som för länge sedan sipprat ut, att deras pappas alkoholism har tapetserat väggarna i den i övrigt omöblerade bostaden.

– De tre delar förmågan att drömma och fantisera, något som ju är särskilt viktigt när livet är väldigt hårt. Att drömma kan ge samma verklighetsflykt som rus och pappan har uppmuntrat döttrarnas drömmar. De har fått ett medel när han börjar dricka, ett sätt att överleva på.

Tar över jobbet

När pappan får sparken från jobbet som julgransförsäljare tar döttrarna över hans jobb. Melissa sliter med granarna och får stickor i händerna och lillasystern, berättaren i boken, säljer julkärvar ”till förmån för fattiga barn”.

Ingvild H Rishøi anses skildra de mest utsatta i klassamhället och misären i boken är emellanåt total.

Tioåringen önskar sig en brand för att flytta fokus från sin vardag och allt hemlighetsmakeri, och det konstateras krasst att kön till Stadsmissionen ringlar sig lång, inte av hemlösa utan av rika människor, desperata efter någon att hjälpa under julen.

”Det är ingen som vill fira med sin familj längre, alla vill fira med hemlösa och knarkare”, skriver Rishøi.

– Detta är inte min historia men det har varit viktigt för mig att skriva om någonting viktigt och jag har erfarenhet av att vara anhörig till en person med beroende. Som många andra. Har inte alla familjer egentligen det?

Hur kom just den här berättelsen till dig?

– Det vet jag inte men det var den enda som kom till mig. Inte så att jag hade skrivkramp, jag skrev och skrev i fem år men det fattades hela tiden någonting. Till slut tappade jag nästan modet, fastän jag brukar ha gott självförtroende.

Olika roller

Mest nöjd är Ingvild H Rishøi med den realistiska men också roliga storasystern i boken.

– Jag kan beundra Melissa. Pappan tycker att hon är sträng men hon är egentligen extremt kärleksfull. Det ligger mycket kärlek i att betala räkningar och skaffa mat.

I romanen beskriver hon hur anhöriga i en missbruksfamilj får eller tar sig olika roller. Melissa har dragit nitlotten och fått ”the bad cop”.

I säsongens sista Babel i SVT berättade programledaren Jessica Gedin att hon hade storgråtit medan hon läste Stargate och många andra har vittnat om samma reaktion efter att ha läst de tidigare böckerna.

Varifrån har du fått förmågan att förmedla så starka känslor?

– Det ena svaret är att jag känner väldigt mycket själv, det andra att det är ett hantverk. Jag använder mycket bilder och väldigt lite abstraktion och försöker överlåta åt läsaren att tolka situationen. Detta är vad jag kan, andra författare kan andra saker, säger Rishøi och skrattar.

Hon researchade genom att själv sälja julgranar och sökte sig tillbaka till granarna under coronavintern 2020 när hennes andra jobbuppdrag som frilansjournalist och vikarie på dagis sinade.

”Kände mig smart”

Hennes egna barndomsjular var läsorgier i Astrid Lindgrens ”rena” julmiljöer.

– Mina föräldrar läste Emil, Madicken och Lotta för mig. Okej, det var jul i Oslo, men när jag läste Astrid Lindgren var det som att gå in i själva kärnan av julen.

Vad tänker du om julgranen som symbol för förväntningar?

– Ronja i boken drömmer om en skog så jag tyckte det blev fint att använda julgransmarknaden som en symbol för en skog mitt i staden. Jag kände mig smart när jag kom på det, säger hon och skrattar igen.

Euforin över att det till slut blev en färdig roman slår henne fortfarande varje morgon när hon slår upp ögonen.

– Jag hoppas lyckan sitter i, i alla fall i ett år.

Hur beroende är du av lyckliga slut?

– Efter mina första två böcker förstod jag att många tyckte att sluten var sorgliga så i min tredje, Vinternoveller, testade jag att ge novellerna happy end. Men i den här romanen, det gick bara inte. Pappan är för bra att ta barnen ifrån och för dålig för dem att stanna kvar med, så jag tillsatte någonting nytt, magi. Jag ville att det skulle lösa sig på något sätt.

Hon berättar att vissa som läst Stargate har tolkat hennes slut annorlunda och understryker att det nog är så det måste vara.

Särskilt barn och i synnerhet barn i tioåriga Ronjas situation kan ha svårt att skilja på sanning och fantasin som de flyr in i.

– Det är på ett sätt sorgligt och på ett sätt fint, säger författaren.

Mellan raderna, bland julgranar, misär och förtvivlan, lyser en stjärna.

”Ibland finns det bara ingen annan utväg, och då sker ett under.”

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

”Alla barnlösa är inte för evigt olyckliga”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Författarintervjuer

Ingvild H Rishøi

Roman

Alkoholism