Bengt Ohlssons nya bok får mig att längta efter revolution

Möjligen är romanen en fälla som jag går rakt in i

Av: Karin Pettersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bengt Ohlsson.
Foto: SVENSKA DAGBLADET/TT
Bengt Ohlsson.

Att läsa Midsommarnattsdrömmar, Bengt Ohlssons senaste roman, är som att dunka huvudet hårt i en vägg. Det gör ont, det leder ingen vart. Väggen står kvar utan märke och det enda som värker är pannans kött.

Jag läser bokjäveln för att recensionerna gör mig rasande. En bok om #Metoo, trång åsiktskorridor och ledsen medelklass – varför skriver kritikerna inte rätt ut att den är usel, tänker jag. Jag köper boken för att jag vill få rätt i min misstanke att det är en pinsam pamflett.

Tyvärr är boken inte dålig annat än fläckvis. Den bara får mig att vilja skära upp handlederna. Men varför? Vad är det i Ohlssons text som träffar mig? Är det för att den ljuger eller talar sanning om mitt liv?


Boken handlar om sju vänner som går genom livet utan att någonsin blicka upp. De är förkrympta fångar i Platons grotta, livet är ett skuggspel. De ser inte varandra, de ser bara sig själva. Deras mål är bekräftelse och statusklättring, gärna på bekostnad av att de andra, vännerna, rasar. Ohlssons blick på dessa människor är iskall och inget de gör tillåts överraska honom. De förblir alltigenom små.

Den svenska övre medelklassen kan vara planetens mest privilegierade grupp. Och då menar jag någonsin, genom världshistorien. Till och med nu, i en global pandemi, när resten av mänskligheten genomlever ett gemensamt trauma, kommer de (vi!) undan med den enda begränsningen att utlandssemestern inte blev av.

Det är denna klass Ohlsson beskriver. I hans värld vill de ingenting. De är bottenfrusna. Att beskriva bourgeoisiens leda och andliga fattigdom är ingen ny genre – fråga Flaubert, Strindberg eller Agnes Lidbeck. Men ofta finns humor eller en blick som innehåller värme. Inte här. I jämförelse känns Michel Houellebecqs världar som en mysig kram.

I boken gör Ohlsson meningslösheten universell och oss alla som läser den till medbrottslingar.

Möjligen är Midsommarnattsdrömmar en fälla, i så fall går jag rakt i den. För vad är egentligen intressant med en sådan här text annat än dess politik? I boken gör Ohlsson meningslösheten universell och oss alla som läser den till medbrottslingar.

Filosofen Roberto Unger har sagt att vår vision om politiken aldrig kan bli större än vår idé om det mellanmänskliga. Idén om revolutionen – historiskt, känslomässigt – hör ihop med drömmen om den romantiska kärleken. Revolutionen är det politiska förkroppsligandet av passionen, uppbrottet som befriar och sveper med sig allt i dess väg. Revolutionen, liksom den romantiska kärleken, saknar dock en plan för hur lågan sedan ska hållas vid liv, och hur kärleken/jämlikhet ska byggas långsiktigt.

Det socialdemokratiska projektets brister, menar Unger, är en spegel av vår bristande fantasi och låga ambitioner i våra vänskaps- och kärleksrelationer. Det politiska är personligt. I en sådan läsning blir Bengt Ohlssons bok är en beskrivning av något mycket värre, ett bottenfruset post-politiskt tillstånd mellan människor som gör att också samhällsförändring blir omöjlig.


I essäsamligen Det cyniska tillståndet skriver litteraturprofessorn och kritikern på dessa sidor Sven Anders Johansson att cynism är ”systemet som det ser ut, inte subjektens sätt att överleva i det.” Ska Ohlssons bok möjligen läsas som radikal samhällskritik mot detta system? Det är möjligt. Oavsett så tänker jag att denna nollpunkt – den som boken skrivs ur och som den beskriver - är ett svart av hål av privilegium och självupptagenhet i vår kultur. All energi sugs in här. Och alla andra berättelser.

Att läsa boken blir till slut något annat än att dunka huvudet i en vägg. Snarare känns det som att se en välklädd, välgödd medelålders man sparka koppen ur en tiggares hand. Man önskar att man inte sett. Man längtar helt plötsligt efter revolutionen. Se där vad litteratur kan göra med en.

Publicerad: