ÅSIKT

MAD stod mitt i samtiden och pekade finger åt allt

Martin Aagård: Efter en längre tids sjuk humor går MAD ur tiden.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Kevin Sullivan
Alfred E Neuman säger adjö.

avMartin Aagård

KULTUR

Nä, nu blev jag dyster.
Tidningen MAD är död.

Efter en längre tids sjuk humor har de livsuppehållande åtgärderna avslutats. I torsdags meddelade ägarna DC Entertainment att ett par nummer till av den legendariska tidskriften visserligen ska publiceras, men de kommer bara innehålla gammalt, återpublicerat material.

Sen är det slut.
Tidningen MAD har fått ett kassaskåp i huvudet.
Schpladoink.

MAD sörjs närmast av en handfull åldrande amerikanska beatniks, något fler popkulturnostalgiker samt en hel generation brådmogna barn födda på 70-talet som så gärna ville bli stand up-komiker men troligen blev akademiker i stället. I vilket fall återfinns de på Twitter. Det finns något tvångsmässigt över deras humor.

Men när bodelningen väl görs kan man konstatera att MAD:s arvtagare är betydligt fler än så. Få tidningar har gjort ett så stort popkulturellt avtryck som MAD.


Blandningen av brutala humorserier med parodier på samtidens största kulturyttringar skulle kopieras så skamlöst att det snabbt blev svårt för tidningen att hålla jämna steg med konkurrenterna.

När kulturkrigets vindar vände fortsatte den att skratta åt hippies och uppblåsta revoltörer

I Sverige snodde den trotskistiska vänstertidningen PUSS konceptet rakt av. Samma sak gjorde inflytelserika PUNK magazine som gav punkrocken sitt namn. Och fattas annat. Redan när Harvey Kurtzman och William Gaines publicerade det första numret av MAD 1952 var tidningen radikal utan att vara politiskt radikal. Den ägnade sig inte åt politisk satir i vanlig mening utan var snarare – precis som all bra humor – hysteriskt besatt av samtiden. MAD parodierade blixtsnabbt alla nya trender inom radio, tv, filmer, popmusik, politik, reklam, droger, tecknade serier eller konsumtionsvanor. Den stod mitt i det amerikanska kulturkriget, frossade i överflödet av intryck, och pekade finger åt alltihop.

Radikalismen kom liksom på köpet. Genom att lära en generation att avsky flockbeteende och konformism blev MAD en sorts barnkammare för den politiska revolten 60-talet. Långsamt skrattade tidningen bort det konservativa Amerika befolkat av hemmafruar, Hugh Hefner, Spiro Agnew och kalla krigets generaler.

När kulturkrigets vindar vände fortsatte den att skratta åt hippies och uppblåsta revoltörer.


Visst var den lite galen, men precis som tv-serien Mad men fick den egentligen sitt namn från Madison Avenue på Manhattan, där redaktionen låg fram tills mitten på 90-talet.

Ända till 2001 var all reklam som publicerades i tidningen enbart parodier. Och kanske kom början till slutet, just när tidningen började ta in annonser.
När redaktionen 2017 flyttade från New York till Kalifornien var det i alla fall inte långt kvar.

Tidningen MAD valde absurditeten som tillflyktsort när samtiden var alltför kvävande. Jag kan inte komma på någon bättre kulturell överlevnadsstrategi.
Den svenska upplagan av MAD var den första tidning jag själv publicerade mig i. På insändarsidan, som fiffigt nog kallades ”Forum för fårskallar”.

Förvånansvärt ofta känns det som att jag fortfarande skriver där.

ARTIKELN HANDLAR OM

Humor

Tidningar

Stand up