Mejla

Karin Pettersson

På jakt efter en väg ut ur mörkret

I glappet mellan prat och kollaps finns en spännande framtid för mänskligheten

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Stockholm blommar körsbärsträden. De sköra rosa bladen brukar vara vårens första hälsning. Detta år, när vintern inte kom och ungarna frågar varför, blir skönheten ett järtecken.

Dessutom. Vad svarar man?

”Därför att klimatet kollapsar, barn. De närmaste tio–tjugo åren kommer vi se svält, folkförflyttningar och eskalerande massutrotning. Och ja, snötillgången blir högst osäker.”

I Aftonbladet Kulturs podd Stormens utveckling beskrev Ola Söderholm i våras den tilltagande overklighetskänsla som uppstår när vår existens står på spel, men ledande politiker bara kör på som vanligt. Avsnittet heter passande Lämnat planeten.

Dessa sprickor och avgrunder som vidgas. Mellan rika och fattiga, mellan kvinnor och män. Och så denna: mellan det akuta, livshotande tillståndet och pratet som bara pågår. Det är överväldigande. Vad ska man göra? Dra sig tillbaka in på kammaren och skriva autofiktion? Dricka och glömma?

Jag försöker läsa mig framåt. I sin senaste bok, The progress of this storm (som Söderholm hämtat poddtiteln ifrån) går humanekologen Andreas Malm i polemik med de klimatfilosofer och tänkare som menar att människan lika gärna kan ge upp, liksom mot dem som menar att klimatkrisen är ett naturligt, oundvikligt tillstånd. Faktum, menar Malm, är att dagens situation är ett resultat av en ekonomisk logik, politiska val och framgångsrik lobbying av starka ekonomiska intressen (läs: oljeindustrin).

Malm har en bakgrund i den radikala vänstern och aktivismen. De senaste åren har han blivit en allt viktigare röst i den internationella debatten om klimatkrisen. Malm menar att människan har både förmågan och den moraliska plikten att agera, men att det måste ske utifrån faktiska förhållanden: ”Våga känn paniken. Välj sedan mellan två huvudalternativ: det mest militanta och orubbliga motståndet mot systemet, eller att luta dig tillbaka och se allt gå åt helvete.” Det är en befriande ansats i en tid när allt fler stannar i ett slags uppgivet och närmast kokett sörjande.

Rövarkapitalismen fungerar inte, det konstaterar både Financial Times och prins Charles, ändå har vi så förtvivlat svårt att acceptera detta

Andreas Malm knyter vår oförmåga att agera till dagens offentlighet: i en värld där vi tillbringar allt mer tid stirrande ner i våra skärmar blir själva planeten allt mer avlägsen. Våra flyktmekanismer förstärks av effektiv propaganda, finansierad av fossillobbyn. Det enda som spred sig snabbare än gräsbränderna i Australien var sociala medier-kontonas lögner om att bränderna var anlagda, i kombination med desinformation från Murdochs medieimperium. Så blir uppmärksamhetsekonomin inte bara en maskin som driver vrede, utan också politisk passivitet.

Vår oförmåga att ta in klimatkrisen försvåras av att vi lever i en tid utan alternativ, där även mild kritik av kapitalismen som system möter massivt motstånd. Rövarkapitalismen fungerar inte, det konstaterar både Financial Times och prins Charles, ändå har vi så förtvivlat svårt att acceptera detta. Själva sanningen bär i dag på en radikalitet som är svår att ta in. Vi lever i en konservativ tid, sägs det ibland. Det kunde inte vara mer fel. Tiden, åtminstone offentligheten, är snarare nihilistisk i sin allt mer aggressiva uppgivenhet. Ett slags självmordskult, med Donald Trump och Rupert Murdoch som överstepräster.

Söker man vägar ut eller radikala idéer får man leta på andra ställen.

Förra året publicerades den svenske litteraturvetaren Martin Hägglunds bok This Life, som kommer ut på svenska i höst. I boken tar Hägglund livets ändlighet som utgångspunkt för ett teoribygge som går via religionskritik till ett radikalt och omfattande ifrågasättande av kapitalismen och vårt sätt att leva.
Hägglund ställer frågan: Du har bara detta, enda liv, vad ska du göra av det? Han konstaterar att med dagens ekonomiska system så verkar det inte finnas någon väg för den enskilda människan att få tillgång till mer verklig frihet, hur stora de teknologiska landvinningarna än blir.

Hägglund ställer den förbjudna frågan: vad borde vi göra i stället? Hur ser ett sätt att leva ut som värnar individens rätt till sin egen fria tid? Hägglund landar i en gradvis övergång till demokratisk socialism med gemensamt ägande av produktionsmedlen. Är det detta prins Charles efterlyser, månne?

I takt med att verkligheten blir allt mer overklig, ökar graden av realism i den litteraturgenre som förr nedsättande brukade kallas fantasy. Många av vår tids mest kreativa tänkare bygger scenarier och alternativ i romanform: jag kan garantera att China Miévilles, Margaret Atwood och Paolo Bacigalupis texter kommer stå sig längre än januariavtalet. Här prövas tankar om framtider som ofta präglas av konflikt, knappa resurser och människans kamp mot totalitära tillstånd.

Framtiden måste inte bli ett Hobbesianskt tillstånd av allas krig mot alla

När Australien brann som värst återvände jag till en av mina favoritförfattare, Ursula K Le Guin. Hon bygger världar och universum där hon testar idéer om kön, sexualitet, politiska system och alternativa sätt att bygga samhällen. Hennes närmast profetiska röst när det gäller inte minst klimatfrågan har gjort att hon de senaste åren hittat ännu en generation läsare.

Denna gång fastnar jag i Always coming home, en av Le Guins sena böcker som utspelar sig i vår värld, i Le Guins älskade Kalifornien, fast efter katastrofen. I denna märkliga idébok, skriven som en slags antropologisk studie av en framtida civilisation skissar hon på ett tillstånd för mänskligheten som andas hopp och gemenskap. Framtiden måste inte bli ett Hobbesianskt tillstånd av allas krig mot alla. Det går att tänka sig andra vägar.

När Ursula K LeGuin fick amerikanska bokbranschens finaste pris 2014 höll hon ett tal om litteraturens relation till pengar som blivit en klassiker, bland annat eftersom den innehöll följande chockerande utsaga: ”Vi lever i kapitalismen, dess makt verkar omöjlig att undkomma. Men detsamma trodde vi en gång om idén att kungar regerade med ett gudomligt mandat”.

Denna text är inte en programförklaring, jag är inte helt galen. Min poäng är endast denna: ja, det är en mörk tid. Samtidigt: det är i glappet mellan prat och kollaps det nya uppstår. Tiden står inte still. Vad finns för idéer om vad som kommer sen, efter detta?

Håll med om att det är spännande.

avKarin Pettersson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM