ÅSIKT

Tänk en röst som berättar ur ett pågående missbruk

Jack Hildén om bekännelser från botten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Det senaste året har många valt att be­känna sin alkoholism i offentligheten. Man gör det för att hjälpa andra, för tvätta bort stigmat, för att man lärt sig något på vägen som andra också kan ha nytta av att höra.

Rebecka Åhlunds ”Jag som var så rolig att dricka vin med” är ett uppmärksammat exempel. Nyligen intervjuades hon av Andres Lokko, som liksom smög ut sin egen alkoholism i samma text. Sportjournalisten Robert Laul släppte ”Alkisbarn” förra våren och samma höst kom ­Leslie Jamisons epos ”Tillnyktring”.

Hanna Hellquist avslöjar sitt missbruk i DN Kultur (10/3). Hon var, liksom de flesta i detta sällskap, högfunktionerande tills drickandet eskalerade och nykterhet till slut framstod som enda valet.


Det är modigt och med all säkerhet viktigt att fortsätta repetera dessa berättelser om alkoholism. Men jag känner nästan hela ­tiden att något saknas. Hellquists text är inte sämre än andras. Däremot säger den ingenting nytt, där står ingenting jag inte läst förut. Den framstår som en mall för vad just en sådan text ska innehålla. En beskrivning av att slå i botten, bakgrund och anledningar till varför just hon blev så mottaglig, för­nekelse, och slutligen det nya nyktra livet som inte alls är lika hemskt som hon trodde. Jag slår igen tidningen med känslan att jag lika gärna kunde ha nöjt mig med rubriken.


Problemet är att alla ovanstående berättare är friska. De berättar från andra sidan, och talar till dem som inte vågat hoppa. De har lyckats, och kan berätta hur det gick till. Jag tvivlar inte på sanningen i det Hellquist säger. Att bli fri från sitt tvång att dricka alkohol måste vara precis en så stor lättnad som hon beskriver. Hon kan inte göra särskilt mycket åt att texten blir som den blir – narrativet finns redan inbyggt i återhämtningens process. ”Nej jag har inte blivit religiös. Jag har blivit nykter”, skriver Hellquist. Men det är just religiöst det låter.

Säkerligen finns en stor poäng med att höra om tillfriskning. Säkerligen är Hanna Hellquists inkorg full av glada och tacksamma mejl. Och det är jättefint. Verkligen! Men just nu känns det perspektivet som det enda kulturen erbjuder.


Tänk en desperat röst som berättade rakt ur ett avgrundslöst, pågående missbruk. Den rösten skulle ha potential att tala till en annan publik än Hellquists. Förmodligen finns många anledningar till varför det perspektivet är ovanligare. Samtidigt vore väl det att bryta mot tabun om något. Hanna Hellquist skriver just om skammen som kommer med alkoholism, även för den som ägnat många tecken i sin karriär åt att vara just personlig. Skam i all ära, men den borde rimligtvis vara mindre när man kan klappa sig själv på axeln för att ha övervunnit sjukdomen.

avJack Hildén

ARTIKELN HANDLAR OM