Kultur

Coronakrisen är inte ett krig

Det är inte en prepper i patronbälte som riskerar livet för att rädda oss andra. Det är en underbetald timvikarie i hemtjänsten

Av: 

Karin Pettersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det som står mellan oss och kollapsen inte är råstyrka, utan omsorg och trygghet.

Foto: Janerik Henriksson, TT

KULTUR

Jag har en tankelek som jag brukar ta till vid trerycket när sömnen inte infinner sig. Den går ut på att välja vilka personer jag skulle ta med mig när apokalypsen kommer. Vilka egenskaper är eftersträvansvärda? Muskelmassa, stamina, bra humör. Någon som är bra på att jaga kanske.

Det är intressant vad den här krisen blottlägger.

I en essä i tidskriften Wired beskriver den brittiska författaren Laurie Penny hur de flesta av vår kulturs katastrofscenarier beskriver situationer där råstyrka och vapen är det som räddar de som överlever. Hjälten är en man, ensam mot naturen, zombierna, motståndarnas övermakt.

När krisen kom, vår kris, såg den helt annorlunda ut. Den som riskerar livet för att rädda oss andra är inte en prepper i patronbälte och kisande blick. Det är en underbetald timvikarie i hemtjänsten med en orosrynka mellan ögonbrynen som tvingades möta viruset utan handsprit.

Människorna i frontlinjen i denna apokalyps är inte soldater, utan sjuksyrror, läkare, städare och kassapersonal. Det är munskydden och respiratorerna som plockas fram ur de finska beredskapslagren, inte vapnen. Det visar sig att det som står mellan oss och kollapsen inte är råstyrka utan de gemensamma funktionerna, som vi delvis utarmat och konkurrensutsatt: äldreomsorgen, vården, trygghetssystemen.

Det är också här bristerna syns. I Expressen berättar undersköterskan Jessica om hur hon först fick jobba utan handskar på äldreboendet, och sedan blev utan sjuklön när hon själv blev sängliggande av viruset. Som timvikarie stod hon utan skydd, både mot viruset och fattigdomen.


Det talas om ett krig mot viruset. Men i ett riktigt krig efterfrågas aktivitet, strid. Det som krävs av de flesta av oss nu är det motsatta: passivitet, väntan, omsorg om andra, de små gesternas lågmälda solidaritet.

Om det verkligen var ett krig, frågar sig författaren Arundhati Roy, vem skulle vara bättre förberedd än USA och världens militära stormakter? Om det inte var masker, intensivvårdsplatser och handsprit som soldaterna I fronten behövde, utan pistoler, ubåtar, stridsflygplan. Skulle vi då verkligen lida brist på det mest grundläggande?

Säkerligen inte.

De ekonomiska eliternas husorgan, Financial Times, publicerade en historisk text förra veckan. ”Viruset blottlägger bristerna i det sociala kontraktet”, var rubriken på artikeln, skriven av tidningens ledarredaktion. Texten menade att förslag som medborgarlön och höjda förmögenhetsskatter nu måste börja övervägas, idéer som hittills endast diskuterats en bra bit ut på vänsterkanten.

”Västvärldens ledare lärde sig under depressionen och efter andra världskriget att för att kunna utkräva kollektiva uppoffringar så måste man kunna erbjuda ett socialt kontrakt som gynnar alla” skriver tidningen.

De privilegierades skräck för att förlora allt vibrerar mellan raderna. Ett helt system gungar till.


Just nu är fler amerikaner på väg mot arbetslöshet än på 30-talet, läser jag i samma tidning.

Ekonomi, skrev Göran Greider i veckan, är inte en fråga om pengar utan om människors materiella villkor: om balansen mellan arbete och kapital, folkhälsa och arbetslöshet. Om hopp och förtvivlan.

Många läser nu Camus Pesten, en bok som skriven för detta ögonblick. Men ur bokhyllan plockar jag fram en annan av världslitteraturens klassiker. I John Steinbecks roman Vredens druvor beskrivs den fruktansvärda verklighet som 30-talets depression, i kombination med en ekologisk katastrof skapade i USA:s Dust Bowl. I boken rör sig familjen Joad genom apokalypsen. Det är Tom Joad och Ma, och Jim Casey, predikanten som tappat sin tro. Och så Sarons Ros, hon som går från barn till vuxen och som på bokens sista sida erbjuder mjölken från sitt bröst till en svältande främling.

I Vredens druvor, denna lärobok i samhällsekonomi, blir den tidigare prästen facklig agitator. Han misshandlas till döds men ur depressionen kommer till slut krav på ett annat samhälle.


Coronakrisen skär som en kniv, men inte alls utan urskillning. Den sorterar efter klass. De rika och medelklassens kontorsarbetare kan isolera sig hemma. Av LO-medlemmarna går 93 procent fortfarande till jobbet varje dag. Välfärdsarbetarna utsätter sig för oerhörda risker och bär bördan åt oss andra. De med osäkra anställningar, låga inkomster, de som lever i trångboddhet och redan är sjuka och försvagade av fattigdom drabbas hårdast. Längst ner i hierarkin finns gigarbetarna, de som saknar skyddsnät. Alla kan dö av viruset, men fattiga och sjuka dör mest.

De länder som har råd stärker nu i panik sina trygghetssystem. Plötsligt minns även medelklassen att socialförsäkringar inte är något som bara skyddar de andra, samhällsskrapet. I Sverige höjdes taket i a-kassan. I Storbritannien pumpas miljarder in i bidragssystemen. Är det är ett uppvaknande?

Jag hoppas det, men jag undrar om det stämmer. I katastrofzonen Stockholm ligger varslen kvar på akutsjukhusen som ett långfinger mot vårdpersonalen som nu riskerar liv och hälsa för att rädda och lindra.

Själv ligger jag vaken, igen. Och tänker att familjen Joad inte är det gäng jag hade valt om jag fick bygga mitt team optimerat för post-apokalypsen. Men i verklighetens kriser får man inte välja. Då står de där, de gamla, de sjuka och barnen och kräver att få följa med.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Coronaviruset

Financial Times

Arbetslöshet

John Steinbeck

USA

Medborgarlön