Han var ständigt distinkt – alltid minnesvärd

Skådespelaren Jan-Olof Strandberg har gått ur tiden

Av: Claes Wahlin

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jan-Olof Strandberg (1926–2020)
Foto: DAN HANSSON/TT
Jan-Olof Strandberg (1926–2020)

Den sista föreställningen Jan-Olof Strandberg gjorde på Dramaten var Gurneys Kärleksbrev. Han och Anita Björk satt vid ett bord och läste brevväxlingen om en förlorad kärlek, om hur livet blev som det blev.

Brevväxlingen sträcker sig över ett halvt sekel, den svunna tiden och erfarenheterna gestaltades enbart med röst och ansiktsuttryck. Små skiftningar i ansiktet, Björks och Strandbergs röster som blev lite långsammare, emellanåt lätt krackelerade. Det var stor teater med minsta nödvändiga uttryck.


Jan-Olof Strandberg var trogen Dramaten under sitt skådespelarliv. Lika lång tid som Gurneys Kärleksbrev omfattade, lika länge plus ett decennium var Strandberg på Dramaten som skådespelare, regissör och en tid i slutet av 70-talet som Dramatenchef. Skådespelardebuten skedde 1948 under tiden på Dramatens elevskola, som Uriah Heep i en uppsättning av Charles Dickens David Copperfield.

Det blev ett drygt 80-tal roller, stora som små, men Strandberg visste att göra avtryck. Inte i det stora formatet, utan med en stilla och växande auktoritet mejslade han ut sina rollfigurer. Jag minns honom som Johansson i Strindbergs Spöksonaten, i Graham Greenes Resor med moster Augusta eller som Niels Bohr i Michael Frayns Köpenhamn.


Hans kanske mest berömda roll, som Vladimir i Becketts I väntan på Godot i mitten på 60-talet, har jag bara sett i tv-versionen som kom några år senare. Strandbergs Vladimir mot Ernst-Hugo Järegårds Estragon blev något av en referens för hur Becketts pjäs skulle spelas. Och att spela mot Järegård utan att bli förvisad till bakgrund var det inte alla som kunde.

Foto: aftonbladet
Dramaten gästspelar ”I väntan på Godot” i Malmö 1966: Skådespelarna Georg Årlin, Ernst-Hugo Järegård, Jan-Olof Strandberg. Övre raden Michael Ohm samt Anneli Thuresson, sufflör.

Strandberg medverkade också i en lång rad filmer och tv-produktioner. Som kuriosa kan nämnas att han tillsammans med Järegård hamnade i en av svensk films tidiga kalkoner, Raggargänget (1962). Bland senare, mer ärorika filmroller, märks hans närvaro i Mannen som slutade röka, Ingenjör Andrées luftfärd eller Ingmar Bergmans Trolösa, regisserad av Liv Ullman 2002 – Strandbergs sista filmroll.


Det fanns en prestigelöshet i Strandbergs konstnärskap, han gick in i sina roller underifrån, utan att varken spela ut sina medspelare eller låta sig spelas ut. I de roller jag har sett honom skapade han sig ett rum inom vilken han var oförliknelig: ständigt distinkt, ofta överraskande och alltid minnesvärd.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN