Maj Sjöwall knäckte koden för den politiska litteraturen

Jan Guillou om hur den banbrytande deckardrottningen förändrade hans liv

Reporter: Jan Guillou

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Maj Sjöwall och Jan Guillou under ett möte, 1993. Maj Sjöwall dog idag, 84 år gammal.
Foto: LARS ROSENGREN
Maj Sjöwall och Jan Guillou under ett möte, 1993. Maj Sjöwall dog idag, 84 år gammal.

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös roman om ett brott läste jag för första gången i isoleringscell på Långholmen 1973. Lite sent kan tyckas. Majs och Pers epok var ju precis den period vi brukar beskriva som det politiska 60-talet, från en Vietnamdemonstration på Hötorget 1965 till en Vietnamdemonstration på Norra Bantorget 1975.

Det som försenat min debutläsning var att böckerna kategoriserades som ”deckare” och eftersom jag hade en kort men misslyckad karriär bakom mig som genialisk författare (av fransk typ) så var jag fortfarande för fin för att läsa ”deckare”.


Men i isoleringscellen på Långholmen var jag politisk fånge på grund av skrivna ord och en före detta författaré som grubblade över hur politisk snarare än genialisk litteratur skulle komponeras.

Maj och Per hade lyckats med just det. De hade knäckt koden. Jag såg precis vad de hade gjort. Här är inte tid och plats att bli mångordig på den punkten, men gärna i andra sammanhang. Det jag hade upptäckt omskapade mej som författare och förändrade mitt liv.

Jag vågar tvärsäkert påstå att Maj och Per hade lika stor betydelse för två genom åren nära författarvänner, Henning Mankell och Leif GW Persson. Och därtill rimligtvis ett oräkneligt antal författare världen över som jag varken känner eller läser.

Vänner har den gemensamma egenheten, särskilt när man kommit upp i åren, att de dör.


Om Maj och Per kan man utan att blinka säga att de verkligen var banbrytande. Ett ofta missbrukat ord som inte med samma rätt kan uttalas om någon annan samtida svensk prosaförfattare. Men i Majs och Pers fall är det sant.

Maj var en nära vän sen något trettiotal år tillbaka. Vänner har den gemensamma egenheten, särskilt när man kommit upp i åren, att de dör. I sorgen efter vännen Maj finns en ovanlig tröst däri, att hon inte bara lever kvar i det hon själv skrev, utan än mer i den litteratur hon banade väg för.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN