Yttrandefrihet är ett alldeles för futtigt ord

Knivdådet var en attack på litteraturens mångtydighet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Salman Rushdie.
Salman Rushdie.

De fick honom till slut. Salman Rushdie, som sedan länge slutat vara Joseph Anton – Joe, som hans livvakter kallade honom för att inte råka avslöja hans namn – som hade åter vågat bli sig själv. När han avslutade sin självbiografi med samma namn trodde han att Joseph Anton-tiden var över; då kunde han röra sig, han vågade gå ut på gatorna, han fick flyga med British Airways, som länge svartlistat honom av säkerhetsskäl.

Yttrandefrihet är fel ord i det här läget. Yttrandefrihet; har ni bara det att tillgå? Som om det gällde något lågt, en billig provokation, något som inte kunde försvaras på annat sätt än att hävda rätten att säga allt – ”även det obehagliga”. Jo, visst finns även den rätten, men det är inte det vi har att göra med här. Rushdies verk är inte någon Muhammedkarikatyr, inte någon bränd Koran med bacon på som bara har en tolkning och ett syfte. Rushdies verk är stor litteratur av den allegoriska sorten; med så många lager och hänsyftningar att ingen kan säga sig ha rätt att säga vad den ”betyder”.


Attacken är inte enbart en attack på yttrandefriheten, den är en attack på litteraturen, på den uttrycksform som föds på nytt varje gång den möter en läsares ögon. Det är en attack på mångtydigheten, för den som attackerar tycker sig ha rätten att bestämma hur verket slutgiltigen ska tolkas, och att tolkningen är så definitiv att författaren aldrig bör få skapa nya verk. Själv begriper jag inte hur någon kan se Satansverserna som en attack på islam. Det är ju en berättelse om att vara invandrare i Storbritannien – en föregångare till Hanif Kureishi och Zadie Smith – men Rushdie har en fallenhet för det storslagna, för historiska och religiösa analogier, för att svepa in sina karaktärer i myter. Han skriver aldrig enbart om här och nu, det tycker han är för futtigt, och därför blev invandrarna inte bara människor utan änglar och djävlar, och på grund av den allegorin förändrades hans liv för alltid.

I Joseph Anton skrev han om hur ”fatwa” blev ett ord som repeterades så mycket runt honom att han till slut inte förstod det, som en ovälkommen skugga, att ingen artikel längre kunde skrivas om hans litteratur utan att allt handlade om fatwan, och hur lite stöd han fann bland andra författare och konstnärer. En av hans värsta belackare var sångaren Cat Stevens, som konverterat och i klassisk konvertitanda blivit fanatisk, men även John le Carré menade att Rushdie fick skylla sig själv, en åsikt som var relativt utbredd, precis som klagandet på att han tog skattepengar i anspråk med säkerhetsarrangemangen.


En annan, fegare variant på temat ”han får skylla sig själv” var att hävda att visserligen fick Rushdie skriva vilka romaner han ville, men var han inte en osympatisk person? Karikatyrer publicerades i brittisk press, det skrevs om hans onda blick, så till den grad att Rushdie gick och opererade sina hängande ögonlock och plötsligt, utropade pressen, såg han ju trevlig ut! I sin självbiografi skriver Rushdies exfru Padma Lakshmi om hans egoism och upptagenhet av sig själv. Allt detta blev ett bakgrundsbrus, som oavsett vad som stämde blev en enda stor ursäkt för att inte stå upp för honom, vilket även spred sig till bokförlag och priskommittéer – vågar vi ge pris åt honom, tänk om något händer?

Men det som Rushdie främst ångrade, skriver han, var att han en gång bad om ursäkt för sin bok. Att han förmåddes att skriva under ett ”försoningsbrev” tillsammans med shiitiska ledare i hopp om att han skulle skonas. Han skonades inte, och han hade därpå förlorat det viktigaste han hade: sin värdighet. Den som bär skulden för det som hänt är och förblir Irans regim – utan den hade Rushdie inte blivit måltavla och romanen hade förblivit en roman, att läsa och tolka om och om igen.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.