Kultur

Litteraturen ska inte vilja smeka medhårs

Det är medelklassen som styr och det syns i både genomslag och på prisutdelningar

Av: 

Pelle Andersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Kulturcheferna på de ledande tidningarna är i dag kvinnor, med ett par undantag. De är ofta också förlags-, teater-, bokhandels- och bibliotekschefer. Eller kulturministrar. Det är alltså ett faktum att medelklassens kvinnor styr och ställer i svenskt kulturliv, vilket Karin Pettersson nyligen benämnde i Aftonbladet.

De gör det förstås i hård konkurrens med en djävla massa män. Framför allt är det medelklassen som styr. Och det syns i vad som får störst genomslag, vinner de finaste priserna och skapar vår bild av vad litteratur är och bör vara.

Varifrån kommer den löjliga och konservativa idén att vi ska bli bekräftade i vår läsning? Är inte litteratur raka motsatsen?

Tyvärr fastnade den här debatten snabbt i väl inkörda hjulspår. Det blev en fråga om just representation. I DN gick Åsa Beckman till feministisk attack. Samma gjorde Annina Rabe i Expressen. Hon menade att Pettersson förtalade kulturtanterna. I god anti-rasistisk anda skrev hon också att det finns en massa fina böcker av författare utan vitblek hy. I går skrev Nioosha Shams, i denna tidning, att kritikerkåren är för vit och homogen för att kunna förstå, tolka och läsa en stor del av den intressantaste litteraturen.

Valerie Kyeyune Backström skrev sylvasst i Expressen om makten över samtalet – hon ställer några solklara retoriska frågor om makt.

Jag gör om det till en fråga: Varför firas en romanmidsommar alltid i ett pittoreskt sekelskifteshus vid en brygga i Stockholms skärgård, på Gotland eller Lysekil? Jo, för det är medelklassens vardag och dess drömmar som ska målas upp. Det är då det säger ”katsching” på Bokus eller Storytel.

Och ja, det är med största sannolikhet för att det är medelklassens kvinnor, kulturtanterna, som köper böckerna i det här landet. Men. Och här finns ett stort men. Det går ju förstås att bredda diskussionen.

För är det verkligen litteraturens och kritikens uppgift att smeka läsarna medhårs? Varifrån kommer den löjliga och konservativa idén att vi ska bli bekräftade i vår läsning? Är inte litteratur raka motsatsen? För mig och många andra är det i litteraturen jag får möjlighet att förstå andras erfarenheter och se världen ur ett helt annat perspektiv.

Den nya vågen av arbetarlitteratur, som jag själv ger ut, och nomineringar, priser och stora säljframgångar för författare som Bakhtiari, Wrangborg, Khemiri, Rohi, Alakoski, Dahlin, Anyuru, Karam eller Kristina Sandberg består huvudsakligen inte i bekräftelse eller igenkänning utan just möjligheten att få leva i en annan värld.

Inte som flykt utan faktiskt som ett hopp om samtal med någon annan. Jag tror nämligen att vi kan förstå varandra över klass-, etnicitets- och könsgränser – men för att det ska vara möjligt så måste de som bestämmer över litteraturen också vara öppna, guida och gå i klinch med den flod av böcker som sköljer över oss.

I litteraturen finns alla erfarenheter – men vilken litteratur, erfarenhet pratar vi om, vilken kanoniserar vi och framför allt varför? Jag tror det var det samtalet Karin Pettersson var ute efter och som jag, som vit medelålders medelklassförläggare med vänsterböjelser – gärna vill delta i.

Pelle Andersson är förlagschef på Ordfront

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Med vit, okunnig blick på rasifierades verk

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Karin Pettersson

Böcker

Åsa Beckman

Litteratur