ÅSIKT

Fart och driv i spelet

Lennart Bromander ser en modernt uppiffad Wagner

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avLennart Bromander

KULTUR

Foto: Jonas Persson
Cornelia Beskow och Josef Wagner i ”Den flygande holländaren” på Malmö opera.

I Lotte de Beers uppsättning av Wagners Den flygande ­holländaren på Malmö opera sitter inte Senta suktande framför en bild av holländaren, hon målar den själv. Visser­ligen ser bilden snarast ut som Malevitjs svarta kvadrat, men Senta är alltså inte bara trånsjuk och offervillig utan en mer aktiv gestalt än ­vanligt. Och det är ju sedan länge både brukligt och ­rimligt, att Senta görs till ­operans centralgestalt

Christof Hetzers scenbild är i första akten lika svart som Sentas bild, men i andra akten öppnar den sig i mitten till ett trångt och Carl Larsson-artat kök fyllt av idogt hushållspysslande kvinnor. Inte undra på att Senta får klaustrofobi. I ­sista akten ­frigörs för första gången hela scenen, och där festar folket i en sockersöt lantlig idyll domi­nerad av höga ­kulissbjörkar – den scen­bilden får spontana publik­applåder. Och det är ju inte fel att ibland använda sig av gammaldags teaterillu­sioner och inte dessa utstuderade digitala projektioner, som ­närmast blivit slentrian ­numera.

Slutet i Den flygande holländaren, där Senta offrar sig för holländaren, är inte lätt för en nutida regissör att hantera. En hängiven kvinna, som ger sitt liv för en mans frälsning låter sig inte så lätt sväljas av en modern publik. Lotte de Beers lösning är dock för oklar. Senta leder in holländaren i ett fyrkantigt svart hål, som jag antar ska föreställa den bild hon målat. Sedan vänder hon sig om och går mot publiken och slår ut med armarna.


Operaorkesterns spel under sin nya förste dirigent Steven Sloane utgör en riktigt frisk fläkt i föreställningen. Det är fart och driv över spelet liksom över körens insatser. Som Senta rolldebuterar ­Cornelia Beskow, som de ­senaste åren haft stora framgångar som Wagners­opran, bland annat kammade hon hem ­alla priser vid den danska Lauritz Melchior-tävlingen. Hon har också en bra teknik och en röst med genom­slagskraft och stor volym. Men det är en röst utan värme, och den blir dessvärre alltför vass, när hon tar i, och det gör Senta ofta. Kan bara någon god vokal­pedagog hjälpa henne att mjuka upp rösten, har hon en enorm potential.


Josef Wagner är en återhållet demonisk holländare med kärnfull välklingande basbaryton, medan Daland, Sentas ­girige och jovialiske far, görs med humor och lätt knarrig bas av Nikolay Didenko. Sentas officielle fästman Erik är vanligen jägare men dyker här upp i prästmundering; han sjungs med tenoral lidelse av Zoltán Nyári.

ARTIKELN HANDLAR OM