ÅSIKT

Mästare med små medel

Eva Ribich skriver så lätt att det knappt finns

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Eva Ribich, poet.
KULTUR

”Jag stänger dörren bakom mig, / vrider låset, inifrån, ett stilla / knäpp och jag är inne.”

Eva Ribich, med sex diktsamlingar i ryggen, skriver en dikt så lätt att den knappast ens är dikt. Den är mer som en utandning, eller som det damm diktjaget pillar bort ur lampkronans länkar: ”jag drar med / fingret längs metallen, det svarta / under visar sig, blänker”.

Detta i Kvar, utgåva nummer 19 i förlaget Trombones skriftserie Svavel, ett format om 16 sidor och som gjort för Ribichs korta nedslag i den bostad där diktjaget tidigare tycks ha levt, med någon som nu eventuellt är död och i alla händelser inte visar sig.

Läsaren vänder blad och träder in ett nytt rum, eller ställs inför sådant som ”ett / hörn särskilt klart i minnet, där / ljuset från fönstret fortfarande / faller, väggen är varm, skrovlig / under handen, ojämn av väv”.

Det är inget stort drama, men det är ändå någonting med ljuset därinne i dikterna. Ljuset som silar genom ”nerdragna, inte helt stängda / persienner” och bara som fortsätter att falla och vara detsamma, trots att allt annat skrumpnar, vänder sig inåt och förgår.

Lägg också märke till kursiveringen av ordet ”fortfarande”, svitens enda kursivering och en avvikelse som på något taktilt vis tycks rimma med strukturtapetens ojämnheter. Med så små medel arbetar Eva Ribich, och få gör det lika bra som hon.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi