ÅSIKT

Par i pop & politik

Andres Lokko om Beyoncé och Jay-Z: Ett ljus i rasisttunneln att vår tids största ­ikoner är svarta

avAndres Lokko

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: JAMES GOURLEY/PICTUREGROUP/REX/SHUTTERSTOCK
Beyoncé och Jay-Z på scen i London förra veckan. På måndag uppträder det världsberömda paret på Friends arena i Stockholm.

En onsdag sent i september för tolv år sedan tar jag buss 52 från Ladbroke Grove till Knightsbridge för att gå på den första hiphop-konserten någonsin på anrika Royal Albert Hall.  

Det är Jay-Z som uppträder. Den redan då legendariske Nas agerar förband. Chris Martin och Gwyneth Paltrow utgör en del av bakgrundskören på scen och Beyoncé gör ett eget hyperkoreograferat set mitt i konserten. 

Det var en magnifik afton. 

I år är det 21 år sedan Beyoncé skivdebuterade som en tredjedel av Destiny’s child. I tid som flytt är det lika länge som Paul McCartneys resa från The Beatles första album till hans utskrattade solosamarbeten med animerade grodor. Under samma tidsrymd hade David Bowie tagit sig från Ziggy Stardust till sitt larviga band Tin Machine och dessutom hunnit splittra den kortlivade gruppen. Elvis Presleys hela karriär och vuxna liv varade i lika många år, John Lennons var än kortare.

Detta är förstås bara ett litet axplock av tusentals exempel. 21 år in i sina karriärer och framgångsrika liv var – och är – de flesta artister från begynnelsen av en vedertagen rockkanon sedan länge irrelevanta, trötta och semipensionerade. De kan unna sig att leva på gamla meriter och de som fortfarande andas och orkar i dag gör det, nästan undantagslöst, än mer uttalat.

Beyoncé Knowles (född 1981) och Jay-Z (född 1969 som Shawn Carter) har inte riktigt den ynnesten. 

Tillsammans är de inte bara två av världens mest framgångsrika och älskade artister. Det är mycket möjligt att de, kanske i synnerhet Jay-Z, har sina egna individuella största hits bakom sig men de har inte en tanke på att sluta vältra sig i sin egen fortsatta relevans som ikoner, lika mycket som de högljutt gör det i materiell lyx.

På det överraskningsalbum, Everything is love, som paret gav ut i lördags kväll under namnet The Carters accepterar de – samt omfamnar och utnyttjar – att de utgör något unikt som just lika delar förebilder och symboler. Everything is love är den sista installationen i en trilogi som inleddes med Beyoncés episka berättelse om den svarta kvinnohistorien på Lemonade. Det albumet kantades av otrohetsrykten och textmässiga insinuationer och Jay-Z:s klädsamt vuxna och ödmjuka replik på 4:44 var en logisk fortsättning. Jay-Z:s långa samtal med David Letterman i den senares intervjuserie för Netflix i våras underströk det bara ytterligare.

Parets kärlek överlevde mot alla odds och de är kärare än någonsin

Det här utgör, vid en första anblick, den gulliga rosett som ska avsluta en utmärkt triptyk. Parets kärlek överlevde mot alla odds och de är kärare än någonsin. Därför binds albumet ihop som den sötaste midsommarkrans av doo-wop-sentimentala slow jams som samplar lika obskyr som rörande soul (Phoenix Express You make my life a sunny day!) och de japanska skivsamlarfavoriterna Flower travellin’ bands vackra ballad Broken strings från det tidiga 1970-talet.

Men det är däremellan – och utanför själva resultatet av inspelningen – som det politiska, det viktiga med stort V, inträffar. 

För politiskt är det verkligen.

Då framstår ett superframgångsrikt svart amerikanskt artistpar som politiska genom sin blotta existens

Det går förstås att hävda att även den offentliga parterapi som The Carters har ägnat sig åt på tre album är politisk i dessa tider, när besynnerliga och djupt obehagliga rasistiska ideologier hotar att ta över världen. Då framstår ett superframgångsrikt svart amerikanskt artistpar som politiska genom sin blotta existens. 

Det borde givetvis inte förhålla sig så. Men det är en bild som Everyhing is love tar varje tillfälle i akt att manifestera. Jag tror att den gör det av absolut nödvändighet.

Till största delen är albumet inspelat i Cardiff och Paris, i en rasande hastighet och blev färdigt bara några timmar innan det först lades ut på streamingtjänsten Tidal, som The Carters är väldokumenterade delägare i.

Den anmärkningsvärda videon till Ape**t är filmad i Louvren, till stor del framför Leonardo da Vincis Mona Lisa och det är fascinerande vilket effektivt grepp det visar sig vara år 2018.

Foto: ROC NATION/PARKWOOD
Beyoncé och Jay-Z i videon till nya låten ”Ape**t” som är filmad i Louvren i Paris, med Leonardo da Vincis klassiska ”Mona Lisa” i bakgrunden.

Varje bild i videon poängterar, utan att givetvis behöva säga något om det, Bey-Jays (som de kallas i brittisk skvallerpress) globala inflytande. Så det är klart att de ska hänga i den europeiska kulturhistorieskrivningens högborg i Paris.  

Materiell framgång har alltid varit en viktig ingrediens i hiphoplyrik men i händerna på Beyoncé och Jay-Z sommaren 2018 framstår så många av deras skrytsamma rader och rim som politiska. De bildar något så ovanligt som en protestmusik som faktiskt slår uppifrån: 

”My great-great-grandchildren already rich / That’s a lot of brown children on your Forbes list.”

(ur Boss från Everything is love)

Det är nu inte den mest innovativa musiken man hittar på Everything is love. Och det är heller knappast meningen eller deras avsikt.  

Vad Bey-Jay säger, gör och hur de väljer att göra det – rakt i althögerns rasistiska ansikten – står på så många sätt över sådana musikjournalistiska parametrar just nu. 

Hiphopkulturens fortfarande accelererande dominans, och kärleken till den över hela världen, framstår just nu som den viktigaste – och så organiska – kulturella motståndsrörelse vi har.

Jag kan ju inte vara ensam om att se ett politiskt ljus i slutet av den här idiotiska rasisttunneln vi befinner oss i

När duon på måndag kväll uppträder i Stockholm skulle de egentligen kunna sätta sig på scenen i varsin fåtölj och småpratande visa familjebilder från sin senaste semester i två timmar och ingen av oss skulle lämna Friends arena besviken. 

Jag vet inte om det jag säger bör betraktas som någon form av appropriering men det struntar jag i: jag kan ju inte vara ensam om att se ett politiskt ljus i slutet av den här idiotiska rasisttunneln vi befinner oss i, baserat på något så enkelt och logiskt som att samtliga våra bästa och mest älskade förebilder och samtidsikoner är svarta popstjärnor. 

Det liksom bara måste försvåra – och slutgiltigt omöjliggöra – extremhögerns framfart och dess förkastliga människosyn.

ARTIKELN HANDLAR OM

Jay Z

Hiphop

Rasism