ÅSIKT

Vilket liv i luckan

Petter Lindgren om tv-klassikern vi älskar att gnälla på – och året när SVT laddade för kat(t)astrof

Foto: Joakim Strömholm/SVT
Julkalendern ”Pelle Svanslös” 1997 med Cecilia Ljung och Björn Kjellman hade allt en perfekt julkalender ska ha, konstaterar Petter Lindgren.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I slutet på nittiotalet hade jag glädjen att få jobba på SVT:s Programupplysning, eller ”Klagomuren” som inrättningen så snajdigt kallades i folkmun. 

Till Programupplysningen kunde man ringa och gnälla om man exempelvis inte tyckte om att skådespelaren Jakob Eklund satt och langande in snus i direktsändning, eller om man undrade var hallåkvinnan Justine Kirk köpt sin tröja. 

En sjuhelvetes service, om jag får säga det själv, och med ett upplägg i klass med förbundskapten Janne Anderssons när det kom till att anpassa material efter motstånd.

Få program förmår locka fram en sådan solfjäder av åsikter och känslor hos tittarna som julkalendern

Inför förväntade ramaskrin, som när det första avsnittet av ”Expedition Robinson” skulle sändas, var förberedelserna minutiösa: full bemanning fram till klockan 22, kaffebryggaren laddad för tolv koppar och diverse sötsaker inhandlade för att hålla blodsockret i trim.

Aftonen den första december 1997 var ett sådant tillfälle, för då var det dags för årets julkalender, ”Pelle Svanslös”.

Få program förmår locka fram en sådan solfjäder av åsikter och känslor hos tittarna som julkalendern, och när Mårten Ekmans signatur strömmade ut ur arbetsrummets monitor erfor jag en laddning nog inte olik herrlandslagets när det tågade ut på San Siro för att hålla nollan mot Italien. 

När sedan Gösta Pruzelius berättarstämma bröt in i programmet – ”På sätt och vis var det här en stad som vilken annan stad som helst, men just i den här staden hade kyrkan två torn” – minns jag att vi sökte varandras blickar i arbetslaget, som för att övertyga oss själva om att varje meddelande om att motståndet upphört var falskt. Nu jävlar!

Ingenting hände.

Telefonerna blänkte nyputsat på skrivborden framför oss, moltysta. Kaffebryggaren snarkade tryggt i sitt hörn. Hade alla dött? Kvällen fortskred i samma stil, och förklaringen till denna spöklika radiotystnad framstår i efterhand som ganska självklar. 

”Pelle Svanslös” var helt enkelt den perfekta julkalendern, ur programupplysarperspektiv: baserad på en välkänd förlaga (Gösta Knutssons böcker), späckad med folkkära skådespelare som Björn Kjellman (Pelle) och Cecilia Ljung (Maja Gräddnos), och i ett utförande som inte med bästa vilja i världen kan kallas för vänstervridet.

”Piratskattens hemlighet” 2014.

Bidragande till perfektionen, eller snarare absolut avgörande, var också att späda snöflingor syntes komma singlande redan i avsnitt ett. 

Det var smart spelat av regissören Mikael Ekman, för brist på snö har visat sig vara en trigger i sammanhanget, något som inte minst framkom i klagomålen på 2014 års kalender i medelhavsmiljö, ”Piratskattens hemlighet”.

Även jag sällade mig till motståndarsidan 2014, då jag på denna tidnings kultursidor avhyvlade ”Piratskattens hemlighet” som ”märkligt ojämn och profillös”, men på det stora hela klarade den sig ändå hyfsat, åtminstone i jämförelse med många av sina föregångare.

Foto: SVT
”Regnbågslandet” 1970.

Inte för att det skulle ha varit aktuellt, men jag hade till exempel inte velat arbeta på Programupplysningen (som då hette Upplysningscentralen) 1970, året då ”Regnbågslandet” gick som julkalender.

Jag var bara fem år vid tidpunkten, men jag kan tydligt minnas det ägandebegär som denna animerade plankning av ”Alice i Underlandet” manade fram hos mig, liksom jag minns den sura tystnaden hos mina päron när jag utsänd för att köpa mjölk i stället återvände med en målarbok med motiv ur programmet.

För till ”Regnbågslandet” fanns inte bara en reguljär papperskalender att köpa i affärerna, utan också en mängd andra kringprodukter, som dockor, böcker och affischer.

Trots gediget röstskådespeleri av kanoner som Yvonne Lombard och Olof Thunberg kan ”Regnbågslandet” mycket väl vara den mest förhånade julkalendern aller zeiten, och bland mycket annat beskylldes den för att vara ett kommersiellt jippo. 

Med rätta, kan man tycka.

Avslutningsvis vill jag åter påpeka att jobbet som programupplysare alls inte bara gick ut på att ta emot och vidarebefordra gnäll, även om denna syssla upptog en ohemult stor del av tiden. För den som till äventyrs undrar var alla nättroll höll till innan internet slog igenom kan jag berätta att de svärmade kring Programupplysningen och dylika inrättningar, fast då i form av telefontroll och (faktiskt!) vykortstroll.

I alla fall, och på tal om troll, så handlade arbetet också om att föra in tittarnas önskemål på en lista som sedan skickades med den interna snigelposten till Programplaneringen.

Foto: Per Björn
”Trolltider” 1979.

Under mina år på Programupplysningen toppades denna önskelista, vid sidan av ”Helt hysteriskt” och ”Riverdance”, av Camilla och Maria Gripes ”Trolltider” från 1979, en omåttligt populär julkalender som i sjuttiotalisternas minne uppenbarligen är vad kalendern ”Jul i Mumindalen” (1973) är i mitt: en perfekt uppstart inför det hägrande jullovet, utan vassa kanter och med reaktionär konstsnö dråsande kubikmetervis över de medverkande.

Trots kristen kritik, ”Trolltider” kryllar ju av hedniska kryp, har serien repriserats i flera omgångar. 

Så nog kan det vara lönt att höra av sig med sitt tjat till Programupplysningen, eller till Tittarservice som den tidsenligt slimmade och till stora delar digitaliserade tjänsten heter numera.