Pappa - och poet

avPetter Lindgren

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bertil Åberg och hans Alfons 40-årsjubilerar

1 av 4
Alfons pappa – med drag av
Kierkegaard. Bild: GUNILLA BERGSTRÖM

Fan vet om inte Alfons Åbergs pappa skriver dikter om kvällarna. Något måste han ju syssla med när Alfons har somnat.

Några ord till min kära hustru, ifall jag hade någon, så kunde ett av alstren heta. Eller, om man nu inte ska vara så kärnfamiljsnormativ: Vad hjälper det en ensam pappa om han häller rent vatten över sig i alla sina dagar.

För inte kan väl pappa Åberg alltid ligga så där utslagen på golvet som i God natt Alfons Åberg, den första Alfons-boken från 1972? Efter att ha ”läst saga, hämtat tandborste, kommit med dricka, bytt lakan och torkat upp, sökt efter lejon, hittat nallen”.

Någon kroppsarbetare är pappa Åberg förvisso inte. Av hans fumlighet med praktiska ting att döma, och av hans brunmurriga klädsel, innehar han snarast någon skrivbordstjänst. Arbetstiderna är strikta, i Raska på Alfons Åberg (1975) lämnas Alfons på dagis i svinottan, och i flera av berättelserna hämtas han långt efter mörkrets inbrott.

Låt vara att Gunilla Bergström har saxat lägenhetens bokbestånd ur Allt i hemmet eller Ikea-katalogen, men det är ändå omfattande och pekar mot att pappan hör hemma i den akademiskt skolade medelklassen. Hans fäbless för visdomsord som ”Var sak på sin plats” eller ”Som man bäddar får man ligga”, antyder ett lite konservativt drag hos honom, men kan också eventuellt skyllas på den lyriska ådra jag tyckt mig ana ovan.  

Näpp! sa Alfons Åberg (1994), där Alfons trots pappans slit med  köttbullarna vägrar äta, framstår pappa Åberg som i högsta grad känslostyrd:

”Här är det jag som bestämmer och jag vill att du äter!”, vrålar han till Alfons efter åtskilliga försök att locka sonen till bordet. Ändå förmår han nästan omedelbart omfatta situationen med analytiskt lugn eller distans, vilket är en för pappan typisk dubbelhet som också i stort motsvarar Søren Kierkegaards karaktäristik av en lyriker, i boken Gjentagelsen från 1843.

Med hjälp av pappa Åbergs verbala krumsprång (och en katt!) transformeras bråket till erinringen av ett bråk, och blir därmed ofarligt. Som så ofta när Alfons känner sig trygg och harmonisk fyller Gunilla Bergström uppslaget med ett hemtrevligt gult ljus, och pappans piprök ringlar sig muntert ut i högermarginalen. ”Ingen säger något. Inte ett ord om köttbullar. Men Alfons vet att pappa vet att Alfons vet … Det räcker att veta – och skratta.”

Ett annat exempel på pappa Åbergs poetiska smartness är när han i Var är bus-Alfons? (1982) för att mildra sonens oro inför skolstarten målar upp bilden av hur tusentals andra förstabladdare ligger och räds i sina sängar, precis som Alfons. Du är inte ensam, lär pappa Åberg. Det som är botten i dig är botten också i andra.

Kierkegaard gav ut Gjentagelsen under pseudonymen Constantin Constantius (Konsekvent Ståndaktig). Ett namn som skulle passa pappa Åberg, även om denne, i Alfons ABC (2002), begåvades med det i sammanhanget inte så dumma förnamnet Bertil (som är forntyskt och betyder Den ljuse).

Gjentagelsens huvudperson drabbas av en uppslitande och tvetydig förälskelse, men något sådant låter sig dock inte anas i Alfons-böckerna. Bertil Åberg förefaller närmast asexuell, och någon livspartner ser man inte röken av. Gunilla Bergström har konsekvent vägrat att svara på frågan var Alfons mamma kan tänkas befinna sig. Det är upp till läsaren att avgöra, menar hon, och kanske har frågan också blivit mindre intressant med tiden. Nya sorters familjebildningar har tillkommit sedan 70-talet, papporna har blivit bättre på att ta ut föräldraledighet och bland barnen ses det som en självklarhet att många föräldrar lever på skilda håll.

Någon medelålderskris verkar inte under uppsegling i den smärre mansfamiljen Åberg, trots att bokserien fyller 40 i år. Alfons-böckerna tillhör fortfarande de mest utlånade på biblioteken och deras författare, Gunilla Bergström, 69, är ännu alive and kicking. På Stockholms stadsmuseum firas jubileet för övrigt med en mindre utställning, med uppbyggda miljöer ur böckerna och några av författarens originalteckningar.

Att pappa Åberg i senaste boken, Alfons och styrkesäcken (2010), uttryckligen (och sensationellt nog) åstundar en icke namngiven men ändå i tankevärlden existerande kvinna, kan förstås tyckas anmärkningsvärt eller oroande. Samtidigt vore det naturligtvis inte mer än rätt att han framöver får ihop det med någon.

Det är han värd, Bertil Åberg.

Publicerad: