Staden & kapitalet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
EBBA HALLIN och LARS MIKAEL RAATTAMAA om stadens statuskamp mot landet – och de hotade gränslanden
??”… för att så småningom utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd.”
Kommunistiska manifestet, Karl Marx och Friedrich Engels.
Järnvägsgatan 3, Sundbyberg:
Att vara naturlig är att vara vacker och begåvad och inte konstgjord. Att vara fotogenique. Och där stöter vi på det första problemet. Världen finns runt oss medan kameran bara kan titta åt ett håll. Det är svårt att fotografera natur. Och stad också. Ibland verkar den största frågan i historien vara konsten att fokusera, ställa in skärpan; brusreducering.
Det sägs att till Marx svagheter hörde att han inte hade något att säga om naturen och arkitekturen. Inget kunde vara mer fel. De viktigaste böckerna för den moderna stadsplaneringens uppkomst är Det kommunistiska manifestet, Engels Den arbetande klassens läge i England och I bostadsfrågan. (Läs: Leonardo Benevolo.) Marx och Engels såg geografins makt. Och då som nu är stad-land-dikotomin den effektivaste hierarkiskaparen.
Fokus Järnvägsgatan 3 i Sundbyberg: ett hörn av verkligheten med mängder av temperament. Allégaraget, ett trasigt litet funkishus – bredvid nedbrunna och hela småkontor och 10-vånings punkthus – mitt emot ett villaområde med slingriga gator och trädgårdar – snett över korsningen från Sundbybergs säregna kategoriupplösande förortshus i rutnät – och på andra sidan Allébron, industrier, flera kvarter stora.
Är det en gjord eller slumpmässig plats? Natur eller kultur? Stad eller land? Svaret är att det är en plats som gör stadsfundamentalister nervösa. Där det är svårt att upprätthålla skillnaden mellan stad och landsbygd.
? Barkaby flygplats-Järvafältet.
Vad är oöverskådligt och vad kan fokuseras? Skillnaden mellan natur och kultur, stad och land handlar om skala, storlek och greppbarhet. En grön kil hit eller dit ses i effektivitetens namn som outnyttjad slasknatur. Om en naturupplevelse ska matcha en stadsbo får den inte vara alltför utsträckt och råddig. Förtätning av infrastruktur och boende kräver förtätning av grönområden. Natur i en uppskruvad volym, highlights som hjälper människor att inte tänka på snår och dikesrenar och råttor.
I ett närproducerande och informationsutvecklat samhälle nästan som vårt har kanske staden spelat ut sin roll. Grunden till alla städer är handel och infrastruktur. Men det är länge sen stadsprivilegierna avskaffades. Handel är tillåten överallt och ju mer nätlik infrastrukturen blir desto mer förlorar knutpunkterna sin roll som patriarkala överhuvuden. Om allt snart är stad blir kanske naturen en del av infrastrukturen. Eller är den det redan? Den massa som ligger utanför strukturen blir det okända i våra huvuden. Som när naturen upptäcktes som bild av Rousseau.
Staden är inte naturlig och det är inte naturen heller. Den är kultur redan därför att vi observerar den. Visuell indelning gör den juridiska och ekonomiska möjlig. Det vi kan fokusera och äga med ögonen kan också paketeras och säljas, men det som är alltför stort får inte plats i lådan. Landet skapas av staden på samma sätt som Dracula skapades av London. Hur mycket lokalbefolkningen än förklarar att den historiske greven såg sig som försvarare av civilisationen är han en gränsvarelse sedd från London, odöd och utan fokus, och därför ond och farlig. Samtidigt som Bram Stokers hjältar hugger huvudet av Dracula förvandlas också Transsylvaniens natur från hotfull till picturesque.
För att upprätthålla skillnaden mellan stad och land måste staden skapa en illusion av att äga en högre betydelse. Om staden förlorar sina praktiska och legala privilegier måste den uppfinna nya. Då heter det att Staden är civilisationens höjdpunkt, att endast där kan demokrati äga rum. Och likheter mellan metropolens hierarki och patriarkens, mellan the Capital och das Kapital, viftas bort utan argument.
? Skanskvarn, Gullmarsplan.
Vid den gamla kvarnen på Södertörns nordligaste udde, inklämd mellan mängder av slingriga betongbroar, ligger restaurang Skanskvarn. Den kommer aldrig att komma med i någon restaurangguide. Därför en bild av Stockholms schizofrena förhållande till vattnet.
Visst finns det bord att sitta vid och äta, dricka och titta på natur: Fåfängan; Patricia; Nyfiken gul; Reggae-kaféet; Solstugan; Lyran. Men de är förvånansvärt få och oftast lite skräpiga. På Strömparterren kan man sitta och titta på vilda svanar – som hon som räddade hem elva till sin 1:a på Kungsholmen, tvättade dem med diskmedel och skyddade dem på alla sätt. Nu är hon dömd för djurplågeri.
Kanske är all sjöglimt exklusiv snart. Vi är aldrig ensamma med våra drömmar och begär. Det är besynnerligt trevligt att titta på vatten. Men där begäret är, är också kapitalet och vill ackumulera, identifiera, fokusera och skapa skillnader och hierarkier.
Men vi kan också se Stockholms luggslitna strandkaféer som en rest av den modernitet som med en dåres envishet stretade emot kapitalackumulationen (i Marx-Engels-anda) och sökte andra former för städer än pyramiden (sedd från sidan) och måltavlan (sedd uppifrån). Som Ernst Mays bostadslandskap utanför Frankfurt; som Le Courbusiers stad som är ett oändligt streck, ”Avant Le Big Money”; som Sven Markelius ABC, en stad utanför staden. En stad som inte bara finns för att den ser sin spegelbild.
? Högdalstoppen.
Högdalstoppen är Stockholms högsta punkt. Den är konstgjord och 72 eller 102 eller ska bli 95 meter. Där åkte Ingemar Stenmark och Jean-Claude Killy slalom på 70-talet när Högdalens slalomklubb var Sveriges största. Nu planeras en skateboardpark. I Stadshagsberget sprängs rum för fjärrkyla och i Nybohovsberget ett jättelikt garage. Och Hammarbybackens topp har byggts om fullständigt.
Det sägs att berg och vatten, geografi och topografi, ger förutsättningar och gränser. Men det holkas ur och fylls upp, förhöjs och förlängs. Stockholms strandlinje är lika påhittad som naturlig. Norrmälarstrand är Stockholms mest kända/okända park gjord av samma landskapsarkitekter som skapade Vällingby torg, Holger Blom och Erik Glemme.
Ibland blir strandpromenaderna längre (massorna från Stadshagsberget fyller ut Hornsberg) och ibland blir vatten och höjder (och motorleder) segregerande. Men i båda fallen behövs naturen som ideologi. Barriärer kommer väl till pass, inte minst ekonomiskt-juridiskt, särskilt om de kan kallas naturliga. Staden är snabb att normalisera. Vem vill gå omkring i en uppdiktad, konstgjord, amerikansk low class-kuliss? Men när kometen kommer kan vi alla söka skydd i bergets sprutbetongade inre.
Stadsarkitektur är inte juridik utan bilder av framtiden. Men förslag att ändra den rådande stadsstrukturen och lösa upp skillnaden mellan stad och land är aldrig naturliga. Och därför förbjudna. I stället kamoufleras ett lyxhotell till kallbadhus och man låssas att inga stränder får bebyggas i Stockholm, det som kunde varit en tillgång blir fastlåst av flera naturlighetsideologier samtidigt.
?Årstalänken.
Gamla trasiga Årstalänken är en bild av kampen med naturen på samma sätt som I am legend. Kulturen håller tillbaka naturen så att den inte tar över. Det är en praktisk fråga. Om världen blir övervuxen rostar all kultur sönder av fukt. Vi håller undan runt den natur vi är nöjda med. Skiljer på ogräs och ädelgräs. Det är ofrånkomligt. En fråga om disciplin. Men skillnaden mellan disciplin och administration är fantasin. Är övergivna asfaltsvägar sopor eller användbara ytor för sport? Hårdgjort friluftsliv.
Frantz Fanon formulerade modernitet som att vi alltid kommer för sent och för tidigt till explosionen. Arkitekturen är ständigt modern, ett alltid nytt begär. Historien är inte slut, inte ens i arkitekturen. Kanske kan lekens hängivelse lösa upp dikotomiernas fokuserande raffinering? Leken beskriver hur vi behöver naturen. Kanske är det fint på ett sätt som man inte skulle ha gjort själv. Kanske ger både tuktandet och skyddssökandet mening. Kanske kan lekens ramsor som förenar det sublimas åskådarläktare med träd och asfalt vara en väg bort från ordspråkens och hjältarnas hårda skillnad mellan stad och land.
Ebba Hallin & Lars Mikael Raattamaa
