En död kritiker är en bra kritiker

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Dagens GORMANDER

Det är hemskt, säger kritikern. Först när en kritiker dör så blir han bra. Böök var störst, skriver Tomas Forser. Och sen alla dom andra som Vennberg och Holmqvist.

Det är värre för författarna, säger jag. Alla bra författare är också döda. Och dom som inte är döda blir mördade av kritikerna.

Jag är marginaliserad, säger kritikern.

Ha, säger jag. Ska du säga. Det är strömhopp från balkongerna ute i förorterna där unga debutanter framlever sina eländiga liv i en etta med kokskåp.

Det värsta är bristen på självförtroende, säger kritikern. Han tittar ner i djupet av sin färsköl. Under året har hans bransch gisslat sig själv. Flagellanterna drar fram genom spalterna.

Ingen läser oss, säger kritikern. Och läser dom så bryr dom sig inte. Folk läser bara böcker som har fått dålig kritik.

Det är mest synd om författarna, säger jag. Går det bra för en författare blir man hånad. Senast var det radions

Public service som sa att den som köper Prime Time får två strumpbyxor på köpet. Och senare i sändningen sa dom att den som köper ett par strumpbyxor får två Prime Time.

Jag väntar på den stora svenska samtidsromanen, säger kritikern. Men den kommer inte. Snart har folk hinkar med popcorn och cocacola när dom läser.

Han petar ner två treo i ölen för att få lite mer bubbel. Han påstår att författarna är gynnade. Får man en roman publicerad så kan man leva i flera år på föreläsningar. Och får man bra kritik så hamnar man i en tv-soffa och det blir stipendier.

Vi får inga stipendier, säger kritikern. Ingen bryr sig. Vi saknar inflytande.

Han talar om sin ångest varje morgon.

Löjligt, säger jag. Jag känner mycket större ångest. Det är därför jag är författare.

Varje dag ska jag läsa en ny roman, säger kritikern. Jag ska recensera den och hela tiden vet jag att ingen läser vad jag skriver.

Det är mycket färre som läser mina romaner, säger jag.

Man måste bryta med mönstret, säger kritikern. Man måste göra slut.

På vadå? undrar jag.

Han har verkligen försökt. Han har gjort karriär på några eleganta lustmord på debutanter. En gång blev han citerad i Ekots kulturkrönika. Det verkade gå bra för honom. Nu väntar han på att fälla en tiotaggare. Slå nån sönder och samman. Kanske Ekman eller Enquist. Då kan han få en liten skvätt av deras berömmelse.

Du vågar inte, säger jag.

Han riktar ett par blekblå ögon mot mig och långt där inne pyr en glöd som han inte kan få fart på. Osäkerheten går rätt in i hjärtat och det blir panik. Han talar om den vettvillingsteori som Nixon en gång myntade. Ingen vet hur långt en vettvilling kan gå. Det sprider fruktan och fruktan är det sista vapnet för självförverkligande.

Man borde vara död, säger jag.

Jag är mycket dödare än du, säger han.

Doktor Gormander

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.