ÅSIKT

Skam och stolthet

1 av 2 | Foto: Nobelpristagare Orhan Pamuk.
KULTUR

I torsdags fick ORHAN PAMUK Nobelpriset och i den här texten, från början ett tal för Internationella PEN, skriver han om mänsklig värdighet, sina ­möten med Harold Pinter och Arthur Miller – och om ett krig som är en skam.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I mars 1985 gjorde Arthur Miller och Harold Pinter en gemensam resa till Istanbul. De var vid den tidpunkten de två kanske viktigaste namnen inom teaterkonsten, men tyvärr var det inte någon pjäs eller litterär händelse som förde dem till Istanbul, utan de hänsynslösa inskränkningarna av yttrandefriheten i Turkiet vid den tiden, och de många författare som satt inspärrade i fängelse. 1980 genomfördes en statskupp i Turkiet och hundratusentals människor kastades i fängelse, och som alltid var det författarna som utsattes för de kraftigaste förföljelserna. Närhelst jag har tittat igenom tidningsarkiven och almanackorna från den tiden för att påminna mig om hur det var, så har jag snart stött på den bild som för de flesta av oss definierar den epoken: män med rakade huvuden som sitter i en rättssal, flankerade av gendarmer, och rynkar på ögonbrynen medan deras fall gås igenom ? Det fanns många författare bland dem, och Miller och Pinter hade kommit till Istanbul för att träffa dem och deras familjer, för att erbjuda dem hjälp och för att göra världen uppmärksam på deras svåra situation. Deras resa hade arrangerats av PEN i samarbete med Helsingforskommittén. Jag åkte ut till flygplatsen för att möta dem, eftersom jag och en vän till mig skulle vara deras guider.

Jag hade blivit föreslagen för denna uppgift inte därför att jag på något sätt sysslade med politik på den tiden, utan för att jag var en romanförfattare som talade flytande engelska, och jag hade gladeligen accepterat, inte bara därför att det var ett sätt att hjälpa författarvänner som hade det svårt, utan för att det betydde att jag skulle få tillbringa några dagar i sällskap med två framstående författare. Tillsammans besökte vi små, kämpande förlag, belamrade nyhets­redaktioner, och mörka och dammiga redaktionslokaler som tillhörde små tidskrifter som stod på nedläggningens brant; vi gick från hus till hus, och från restaurang till ­restaurang, för att träffa de drabbade författarna och deras familjer. Fram till dess ­hade jag befunnit mig i utkanten av den politiska världen och aldrig trätt in i den såvida jag inte blivit tvingad därtill, men nu, medan jag lyssnade till kvävande berättelser om förtryck, grymhet och ren ondska, kände jag att jag drogs till denna värld genom skuld – jag drogs också till den genom känslor av solidaritet, men på samma gång kände jag en ­lika stark och motsatt önskan att skydda mig mot allt detta, och att inte göra någonting annat i livet än att skriva vackra romaner. Jag minns att medan vi förde Miller och Pinter från möte till möte i taxi genom Istanbuls trafik så diskuterade vi gatuförsäljarna, hästkärrorna, bioaffischerna och de slöjbärande och icke slöjbärande kvinnor som alltid är så intressanta för västerländska besökare.
Det hjärtlösa mördandet har inte lett till vare sig fred eller demokrati

Men jag minns tydligt en bild: i slutet av en mycket lång korridor på Istanbul Hilton står jag och min vän och viskar ganska upprört till varandra, medan Miller och Pinter står i skuggorna i korridorens andra ände och viskar med samma mörka intensitet. Jag tror att denna bild präntades in i mitt upprörda medvetande därför att den illustrerade det stora avståndet mellan våra komplicerade historier och deras, samtidigt som den antydde möjligheten av en tröstande solidaritet författare emellan.

Jag upplevde samma känsla av ömsesidig stolthet och delad skam i alla de andra mötena vi deltog i – rum efter rum fullt av upprörda och kedjerökande män. Jag förstod detta eftersom känslan ibland uttrycktes öppet, och ibland kände jag den själv eller uppfattade den i andra människors gester och uttryck. Författarna, tänkarna och journalisterna som vi träffade definierade oftast sig själva som vänstermänniskor på den tiden, så man skulle kunna säga att deras svårigheter hade mycket att göra med de friheter som västerländska liberala demokratier sätter värde på. Tjugo år senare, när jag ser att hälften av dessa människor – på ett ungefär, jag har inga exakta siffror – nu lierar sig med en nationalism som står i motsättning till västerländskt inflytande och demokrati, gör det mig naturligtvis nedstämd.

Min erfarenhet som guide, och andra liknande erfarenheter under senare år, lärde mig något som vi alla känner till men som jag vill ta tillfället i akt att understryka. Oavsett vilket land det handlar om är yttrande- och tankefrihet universella mänskliga rättigheter. Dessa friheter, som moderna människor åstundar lika mycket som bröd och vatten, får aldrig inskränkas på grund av nationalistiska stämningar, moralisk känslighet eller – värre än allt annat – affärsmässiga eller militära intressen. Om många nationer utanför västvärlden tvingas utstå fattigdom i skam, så är det inte därför att de har yttrandefrihet utan därför att de inte har det. När det gäller dem som emigrerar från dessa fattiga länder till västvärlden för att undkomma ekonomiska umbäranden och brutal repression blir de – som vi vet – ofta drabbade på nytt av den rasism de möter i de rika länderna. Ja, vi måste också vara på vår vakt gentemot dem som nedvärderar immigranter och minoriteter på grund av deras religion, deras etniska ursprung, eller det förtryck som regeringarna i de länder de flytt från utsätter sina egna befolkningar för.

Men att respektera minoriteters mänsklighet och religiösa trosföreställningar är inte detsamma som att säga att vi bör inskränka tankefriheten för deras skull. Respekt för religiösa eller etniska minoriteters rättigheter kan aldrig ursäkta kränkningar av yttrandefriheten. Vi författare bör aldrig tveka på den här punkten, oavsett hur ”provocerande” förevändningar som ges. Vissa av oss har en bättre förståelse för väst, vissa av oss känner större tillgivenhet för dem som lever i öst, och vissa, som jag själv, försöker bevara ett öppet hjärta för människorna på bägge sidor om denna något artificiella uppdelning, men våra naturliga anknytningar och vår önskan att förstå dem som är olika oss själva bör aldrig stå i vägen för vår respekt för de mänskliga rättigheterna.

Jag har alltid haft svårt att uttrycka mina politiska uppfattningar på ett tydligt, emfatiskt och kraftfullt sätt – jag känner mig pretentiös, som om jag säger något som inte är riktigt sant. Det beror på att jag vet att jag inte kan reducera mina tankar om livet till tonen i en enda röst och en enda ståndpunkt – jag är, när allt kommer omkring, författare, den sortens författare som gör det till sin uppgift att identifiera sig med alla sina karaktärer, i synnerhet de dåliga. Jag lever ju i en värld där en person som har varit ett offer för tyranni och förtryck plötsligt, på mycket kort tid, kan bli en av förtryckarna, och därför vet jag också att det är ett svårt företag i sig att upprätthålla starka åsikter om tingens och människornas natur. Jag tror också att de flesta av oss tänker dessa motstridiga tankar på en och samma gång, i en anda av god vilja och med de bästa avsikter. Njutningen i att skriva romaner härstammar från utforskandet av detta specifikt moderna tillstånd som innebär att människor oupphörligen motsäger sitt eget medvetande. Det är på grund av att våra moderna medvetanden är så slippriga som yttrandefriheten blir så viktig: vi behöver den för att kunna förstå oss själva, våra tvetydiga, motsägelsefulla inre tankar, och den stolthet och skam som jag nämnde tidigare.

Så låt mig berätta en annan historia som kanske kan kasta ljus över den skam och stolthet som jag kände för tjugo år sedan när jag visade Miller och Pinter runt i Istanbul. Under de tio år som följde på deras besök ledde en rad sammanträffanden, förorsakade av goda avsikter, vrede, skuld och personlig ovilja, till att jag gjorde en rad offentliga uttalanden om yttrandefrihet som inte hade någon koppling till mina romaner, och inom kort hade jag antagit en politisk profil som var mycket kraftfullare än jag någonsin ­hade avsett. Det var vid den här tidpunkten ungefär som en indisk författare till en FN-rapport om yttrandefrihet i min del av världen – en äldre gentleman – kom till Istanbul och sökte upp mig. Händelsevis träffades även vi på Hilton. Vi hade inte mer än hunnit slå oss ner vid ett bord förrän den indiske gentlemannen ställde en fråga som fortfarande genljuder inom mig på ett underligt sätt: ”Mister Pamuk, vad är det som sker i ert land som ni skulle vilja utforska i era romaner men som ni undviker att beröra på grund av juridiska förbud?”

En lång tystnad följde. Frågan gjorde mig förvirrad, och jag tänkte och tänkte och tänkte. Jag hängav mig åt ett ångestfyllt, dostojevskijanskt självförhör. Det som gentlemannen från FN ville fråga var uppenbarligen: ”Mot bakgrund av ert lands tabun, juridiska förbud och repressiva politik, vad är det som inte blir sagt?” Men eftersom han – för att han ville vara artig, kanske? – hade ställt frågan till den ivrige unge författare som satt mittemot honom med hänvisning till dennes egna romaner, tog jag, i min oerfarenhet, hans fråga bokstavligt. I Turkiet för tio år sedan fanns det många fler ämnen som hölls tillslutna genom lagar och repressiv statlig politik än det finns i dag, men när jag gick igenom dem ett efter ett kunde jag inte hitta ett enda som jag ville utforska ”i mina romaner”. Men samtidigt visste jag att om jag sade ”det finns inget som jag vill skriva i mina romaner som jag inte har möjlighet att diskutera”, så skulle det ge fel intryck. För jag hade redan börjat prata ofta och öppet om alla dessa farliga ämnen utanför mina romaner. Var det inte dessutom så att jag ofta och vredgat fantiserade om att ta upp dessa ämnen i mina romaner, bara därför att de råkade vara förbjudna? När jag tänkte igenom allt detta kände jag mig på samma gång skamsen över min tystnad och på nytt styrkt i min uppfattning att yttrandefriheten har sitt ursprung i stolthet och att den i grund och botten är ett uttryck för människans värdighet.

Jag har personligen känt författare som har valt att ta upp förbjudna ämnen enbart därför att de var förbjudna. Jag tror inte att jag är annorlunda än de. För när en annan författare någon annanstans inte är fri, då är ingen författare fri. Detta är andan bakom den solidaritet som PEN representerar, som författare runtom i världen känner.

Ibland säger mina vänner med rätta till mig eller till någon annan: ”Du borde inte ha formulerat det riktigt så där; om du bara hade uttryckt det på det här sättet, på ett sätt som ingen skulle ha uppfattat som stötande, så skulle du inte ha haft så mycket problem nu.” Men att ändra sina ord och paketera dem på ett sätt som är acceptabelt för alla i en förtryckt kultur, och att utveckla skicklighet på detta område, är lite som att smuggla förbjudna varor genom tullen, och därför är det i sig vanärande och förödmjukande.

Temat för årets PEN-festival är förnuft och tro. Jag har berättat alla dessa historier för att illustrera en enda sanning – nämligen att glädjen i att fritt få säga allt som vi vill säga är oupplösligt förbunden med människans värdighet. Så låt oss nu fråga oss själva hur ”förnuftigt” det är att nedvärdera andra kulturer och religioner, eller, för att uttrycka det mer precist, att skoningslöst bomba andra länder i demokratins och tankefrihetens namn. Min del av världen är inte mer demokratisk efter allt detta dödande. I kriget mot Irak har tyranniseringen och det hjärtlösa mördandet av nästan ett hundra tusen människor inte lett till vare sig fred eller demokrati. Tvärtom har kriget underblåst en nationalistisk, antivästlig vrede. Situationen har blivit betydligt svårare för den lilla minoritet som kämpar för demokrati och sekularism i Mellanöstern. Detta brutala, grymma krig är Amerikas och västvärldens skam. Organisationer som PEN och författare som Harold Pinter och Arthur Miller är deras stolthet.

Orhan Pamuk, årets Nobelpristagare i litteratur:

Orhan Pamuk , Översättning: Tor Wennerberg