Publicerad:
Uppdaterad:

Betala eller brinn

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

NAOMI KLEIN om katastrofhjälpen som blivit en privatsak

De våldsamma bränderna i Kalifornien har förstört många bostäder – men inte allas.
De våldsamma bränderna i Kalifornien har förstört många bostäder – men inte allas.
Foto: Debra Friedman
Naomi Klein – med genombrottswboken "No Logo" år 2000 blev hon känd i hela världen. I går utkom"Chockdoktrinen" på svenska. Kleins kolumner publiceras på Aftonbladets kultursidor.

Tidigare brukade jag oroa mig för att USA hade råkat i klorna på extremister som på fullaste allvar trodde att apokalypsen var nära förestående och att de och deras vänner skulle lyftas upp till den himmelska tryggheten. På senare tid har jag tänkt om. Landet är förvisso i klorna på extremister som är fast beslutna att åstadkomma en biblisk final – när de utvalda räddas medan massorna brinner – men utan något gudomligt ingripande. Himlen kan vänta. Tack vare den snabbt expanderande privatiserade katastrofhanteringsbranschen kan ett litet fåtal bli frälsta redan här på jorden.

Ta till exempel södra Kalifornien. Samtidigt som bränderna ödelade hela områden i regionen, förblev vissa bostadshus i hjärtat av infernot intakta, som om de räddats av en högre makt. Men det var inte Guds hand; i flera fall hade räddningen åstadkommits av Firebreak Spray Systems. Firebreak är en specialdesignad tjänst som försäkringsjätten American International Group erbjuder sina kunder – men bara om de råkar bo i de rikaste bostadsområdena i landet. De finaste kunderna betalar i genomsnitt 19 000 dollar för att få sina hus besprutade med eldhämmande medel. Medan bränderna rasade hade bolaget till och med ”mobila enheter” som körde runt i röda brandbilar och släckte bränder åt sina klienter.

En kund beskrev hur vår tids Uppenbarelse kan se ut: ” Tänk er att man befinner sig mitt i en löpeld. Rök överallt. Rökkvastar skjuter upp över kullarna”, förklarade han för Los Angeles Times. ” Och så dyker två killar upp i vad som ser ut som en brandbil och de är experter på att bekämpa bränder och de är här för att skydda just ditt hem.”

Och ditt hem enbart. ” Det förekom i vissa fall”, sade en av de privata brandmännen till Bloomberg News, ” att vi stod och sprutade vatten under tiden som grannens hus gick upp i rök.” De offentliga brandbekämpningsmyndigheterna har blivit barskrapade genom hårda besparingar, och därför finns inte längre det system som kallades Rapid Response och som innebar att alla hade rätt till samma beskydd. De allt svårare naturkatastroferna kommer i stället att hanteras med ett nytt system som innebär att bara några få ges skydd.

Under fjolårets orkansäsong erbjöds boende i Florida samma slags dyra privatfrälsning av HelpJet, en resebyrå som startades med affärsidén att förvandla ” en orkanevakuering till en jetsetsemester”. Mot en årlig avgift tar en av bolagets anställda hand om allt: transport till flygterminalen, lyxresearrangemang, bokningar på femstjärniga hotell. Först och främst är HelpJet ett sätt att slippa ifrån det slags offentliga misslyckande som inträffade i samband med orkanen Katrina: ” Inget köande, inget problem med folkträngsel, bara en första klassens upplevelse.”

HelpJet kommer snart att utsättas för hård konkurrens av ett antal betydligt större aktörer. I norra Michigan, samma vecka som bränderna härjade i Kalifornien, pågick en intensiv offentlig debatt i det lilla samhället Pellston som snart blir högkvarter för det första helt privatiserade nationella katastrofhanteringscentret. Planerna har utarbetats av Sovereign Deed, ett föga känt nyetablerat företag med kopplingar till legosoldatsbolaget Triple Canopy. I likhet med HelpJet tar Sovereign Deed ut ” en medlemsavgift ungefär som en country club”, enligt företagets vice vd, pensionerade brigadgeneralen Richard Mills.

I utbyte mot en engångsavgift på 50 000 dollar och därefter en årlig avgift på 15 000 dollar erbjuds medlemmar ” heltäckande katastrofhanteringstjänster” om deras stad skulle drabbas av en katastrof orsakad av människor som kan ” leda till allvarliga hot mot allmänhetens hälsa eller välmående” (läs: en terroristattack), ett sjukdomsutbrott eller en naturkatastrof. Grundläggande medlemskap innefattar tillgång till mediciner, vatten och mat, medan de som betalar för ” första gradens tjänster” erbjuds VIP-räddningsaktioner.

Precis som så många andra privata katastrofbolag säljer Sovereign Deed räddning undan klimatförändringar och den misslyckade statens tillkortakommanden – genom att framhålla den insyn och de privata kontakter som företagets direktörer lyckades skaffa sig medan de arbetade för samma stat. Mills förklarade således nyligen i Pellston: ” Sanningen om den federala katastrofberedskapsmyndigheten FEMA är att den inte har någon infrastruktur, och en stor del av vårt nationalgarde befinner sig på annan plats.” Sovereign Deed, däremot, uppger sig ha ” direkt tillgång till och särskilda avtal med flera nationella och internationella informationscentraler. Dessa avtal gör det möjligt för vårt operativa kriscenter att ge våra kunder det där avgörande försprånget framför andra i krissituationer.”

I denna sekulära version av domedagen och frälsningen har Guds hand blivit överflödig. När före detta CIA-agenter och specialstyrkesoldater finns till hands för att evakuera de utvalda till säkerheten så behövs inga böner, bara höga löner. Och vem behöver ett himmelskt nytt Jerusalem när man kan få tillträde till Pellston, med sina lättbearbetade lokala politiker och sin förvånansvärt moderna regionala flygplats?

Sovereign Deed kan snart komma att få konkurrens av Blackwater USA, vars vd Erik Prince nyligen tillkännagav sina planer på att erbjuda ” fullspektrumtjänster”, inklusive humanitärt bistånd i samband med katastrofer. När bränder bröt ut i San Diego County, nära den föreslagna platsen för Blackwater Wests högkvarter, tog bolaget omedelbart tillfället i akt att plädera för sin affärsidé. Blackwater hade kunnat utgöra ” det taktiska operativa centret för bränderna i östra delen av countyt”, förklarade bolagets vice vd Brian Bonfiglio. ” Kan ni tänka er vilken fördel det skulle innebära om vi vore insatsklara redan nu?” För att visa sin kapacitet har Blackwater distribuerat välbehövlig mat och filtar till människor i Potrero, Kalifornien. ” Detta är något som vi alltid har sysslat med”, sa Bonfiglio. ” Detta är vad vi gör.” Vad Blackwater faktiskt gör, vilket irakier har fått veta på ett smärtsamt sätt, är inte att skydda hela samhällen eller länder utan att ” skydda uppdragsgivaren” – och uppdragsgivaren är den som råkar ha betalat Blackwater för dess vapen och utrustning.

Samma betala-för-att-bli-skyddad-logik styr hela denna nya ekonomiska sektor: katastrofhantering för dem som har råd att bli medlemmar i klubben. Det finns naturligtvis en annan princip som skulle kunna styra vårt kollektiva agerande i en katastrofhärjad värld: den enkla övertygelsen att alla människor är lika mycket värda.

För alla dem som fortfarande tror på denna vilda idé har det blivit hög tid att försvara principen.

Naomi Klein

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: