ÅSIKT

Schlagersplatter

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

John Ajvide Lindqvist låter det förfärliga explodera innanför det normala

Foto: ”Jag kan inte säga att jag tycker om den här romanen”, skriver Pia Bergström om Ajvide Lindkvists ”Lilla stjärna".

En svampplockare hittar ett gråblekt spädbarn slarvigt nergrävt i skogen. Han försöker med konstgjord andning. Flickebarnet skriker plötsligt till, en ren klar ton som svampplockaren Lennart, en gammal avdankad svensktoppsmusiker med absolut gehör, inser är ett klockrent E. Han tar hem barnet till villan utanför Norrtälje.

John Ajvide Lindqvists nya skräckroman Lilla stjärna får det att krypa i en av obehag från första sidan till den sista. Att verkar så välbekant och folkligt, familjeliv med kåldolmar, djurprogram på tv, mikrouppvärmda bullar och varm choklad. Mammor nynnar gamla schlagers, flickor sorterar plastpärlor och ser sig i spegeln, pojkar tränar fotboll och slaktar monster på datorskärmen.

Men en pappa krossar en mammas knän med en kofot. En liten konstig flicka växer upp i hemlighet i deras källare. Lennart tränar skalor med henne på kvällarna och låter henne bara lyssna på klassisk musik. Hon ska inte bli som hans misslyckade son Jerry, en 100-kilos motorcykeldriven asocial splatterfilmsälskare och smågangster. Flickan är Lennarts sista chans, och ska hållas ren och oförstörd och skyddas från ”all skit” omkring. Hon har en fantastisk röst och kan härma alla melodier med någon sekunds fördröjning, men vill bara gosa med hårda saker som hammare, kniv och borrmaskin.

Jag kan inte säga att jag tycker om den här romanen. Ajvide Lindqvist är djävulskt skicklig på att låta det förfärliga liksom explodera innanför det normala. Han gör ondskan så oladdad och konkret. Det är så lite av verklighetsflykt i den här historien att den är svår att njuta av på det klassiska sättet. I långa stycken tycker man sig läsa en nästan empatisk berättelse om typiskt tonårigt utanförskap, lågintensiv mobbing, tröstätande, självskadebeteende, hämndfantasier.

När källarflickan, som brorsan Jerry med sin sorts ömsinthet kallar Theres efter Ulrike Meinhofs alias, råkar döda sina fosterföräldrar utan att riktigt förstå att det är fel trots att blodet sprutar känns det först som en slags slutpunkt, en undantagstragedi nere i Lennarts källare. Men så möter detta lilla vackra välsjungande monster den ensamma och självhatande Theresa på ett internetforum för poesiskrivande flickor.

Och historien börjar trappas upp till något som är så groteskt att rysningen i läsningen definitivt övergår i vämjelse. Runt den Idoltävlande sångerskan Theres och smarta textskrivande Theresa, sen första stund sammansmälta i något slags gränslös galen kärlek samlas en flock av osynliggjorda, illagjorda, förstummade och livrädda flickor. Likt den misshandlade och svikna Lisbeth Salander väljer de det extrema våldets väg.

Om historien förutom att ge genrens dunkla vällust är ämnad som en slags varning för hur det kan gå om man mobbar såna flickor för mycket och för länge vet jag inte. Flickor kan användas till så mycket.